Två månader sen igen

Nu är det två månader sen jag skrev igen.. måste komma ihåg bloggen oftare.

Det har varit ganska jobbigt då och då, jag klarade 98 dagar självskadefri och jag är glad ändå. Det har varit en period med mkt självskada men nu är det ca en vecka sen sist. Det blev en tur med ambulansen en av gångerna för jag fick inte till att stoppa blödningarna själv. Det var två killar från min förra ort som precis hade lämnat en patient och fick åka på mitt ärende då alla ambulanser i stan var upptagna. Det var skönt för jag har träffat dem ett PR gånger förut, och jag fick sitta i ambulansen! Det känns så ovärdigt att ligga tycker jag.. man känner sig så tillintetgjord? Av nån anledning haha. Eftersom min ansvariga dsk inte har koll (vet hen ens att jag finns?) så gjorde jag hens jobb och tog mina stygn själv. 50 st och några madrasstygn som gör så jävla ont att ta bort.. men det gick bra, jag har tejpat och lagt om så det får läka ifred.

Imorgon onsdag kl 9 ska jag på möte med en arbetsgivare 🙂 det är ett företag som hjälper människor ut i arbetslivet, jag kanske går in mer på det senare. Just nu skäms jag lite över det.. obefogad och dömande skam. Dumt. Men men. Jag kommer jobba 50% och behöver ansöka om förlängd aktivitetsersättning då det går ut i februari, men jag är osäker på om jag ska söka 100% och ha vilande 50% eller söka 50% bara. Får se vad min kontakt på försäkringskassan säger efter mötet imorgon.

Min ekonomi är kaos.. verkligen KAOS. Jag har sagt upp min gode man för jag klarar inte av att någon annan ska ha kontroll över mina pengar och jag inte ens vet vad jag får för post. Jag ska istället hitta någon som kan hjälpa mig att göra och följa en budget, en som jag litar på. För min gode man gjorde fel redan från början, och jag har svårt att lita på människor och mitt förtroende för honom försvann på en gång.

Men annars rullar vardagen på. Jag har kommit tillrätta i min nya lägenhet och jag och min hund trivs väldigt bra 🙂 jag har ett par destruktiva relationer att avsluta och har i hemuppgift till nästa individualsession att skriva ett manus för att avsluta relationer. Jag måste få bort de här personerna ur mitt liv, de drar bara ner mig och vissa även sig själva i och med att de har kontakt med mig.. inte för att just det är mitt problem men, ändå inte så kul.

Jag är 3 mån drogfri. Alkohol dricker jag ibland, inte alls som förut. Tar antabus men hoppar över den ibland för att kunna ta mig ett glas vin eller en öl (eller tre).

Framöver ska jag försöka komma ihåg att blogga minst en gång i veckan iaf!

Annonser

var dig dig jag såg, dig jag svor att aldrig glömma?

Jag har slutat att ta zyprexan. Det plus att jag börjat med Naltrexon gör mig illamående och dum i huvudet. Naltrexon blockerar en del av belöningssystemet i hjärnan som gör att det blir lättare att avstå alkohol. Den här medicinen verkar också göra det lättare att avstå cigaretter. Jag röker mycket mindre är vanligt och 9/10 gånger röker jag bara av ren vana. Jag mår bara illa efter att jag har rökt och känner egentligen inget sug alls efter nikotin. Kanske är det lika bra att sluta röka då. 

Jag bad mina kontakter inom öppenvården att fara och flyga. Sköterskan sa att det var ordinerat av läkaren. Jo, men det är väl frivilligt? ”Jo, till viss del”. Vadå tills viss del? ”Efter två allvarliga självmordsförsök på kort tid och flera LPT-tillfällen…” sen minns jag inte vad mer hon sa. Läkaren ska jag iallafall träffa för medicinuppföljning men något annat kommer jag inte att prata med läkaren om. 

Jag har inte druckit alkohol sen i måndags och känner absolut inget sug efter det. Det beror nog till viss del på Naltrexonet och till viss del på min inställning att minska på drickandet (även fast den inställningen är otroligt liten – jag bryr mig inte så mycket om hur mycket jag dricker). 

Igår kväll bröt jag ihop när jag insåg hur ensam jag är. Jag har inga vänner. De enda personerna jag träffar får betalt för att träffa mig. Förutom mitt ex då men han träffar jag bara när det gäller något viktigt. Egentligen skulle jag ansöka om kontaktperson men det blir ju bara ännu en person som får betalt för att träffa mig. 

Det känns vidrigt, pinsamt, tragiskt, sorgligt, ledsamt och nedvärderande att det är såhär. Jag har bott ensam i exakt ett år och de som varit in i min lägenhet är stödet, distriktssköterskor, diverse människor från kommunala hyresgästföreningen, poliser, ambulanspersonal, en försäljare, mitt ex, hans mamma och syskon, min familj, min kontaktperson på jobbet, tre sjuksköterskor, två arbetsterapeuter, en socialsekreterare. Inte en jävla vän. 

Jag har två vänner numera och vi glider längre och längre ifrån varandra. Jag har inte träffat dem på 10 respektive 8 månader. Jag har inte pratat med dem på 6 respektive 4 månader. Ingen kontakt alls. Inte ens ett hej i facebookchatten. Knappt en like på instagram. 

Jag är pinsamt ensam. 

you know it’s not easy getting through this

Vinboxen jag köpte förra onsdagen tog slut efter fem dagar. FEM DAGAR. Det är inte normalt. En enda person dricker inte tre liter vin på fem dagar. Idag fick jag lite pengar av mitt ex som han var skyldig och jag köpte två öl och en vin-tetra. Allt är uppdrucket nu efter tre timmar.

Jag var hos min läkare idag och fick ännu en medicin ordinerad-  Naltrexon. Det är distriktssköterskan som delar mina mediciner och det är stödet jag har här hemma som ger mig dem vid varje dos. Alltså kommer distriktssköterskan se att jag fått det utskrivet, dela det i dosetten, stödet kommer att se att det är en ny tablett och fråga vad det är, de kommer få veta att det är för att minska alkoholsug och inse att jag har ett missbruk och sen kommer jag aldrig kunna se dem i ögonen. Det är inte förrän imorgon bitti som jag kommer få första tabletten men ändå gruvar jag mig. Från och med imorgon vet de jag träffar varje dag flera gången om dagen om att jag är alkoholmissbrukare. Och fy fan vad jag skäms. Jag skäms så in åt helvete.

För övrigt så tycker jag att det är dumt att bara ge mig mediciner mot alkoholsug istället för att ge mig en samtalskonktakt direkt inom missbruksvården. Och under läkarsamtalet fick jag också veta att lamotrigin ska trappas upp till 200 mg/dag, just nu står jag på 75mg/dag men från och med måndag 100mg/dag. Om två veckor är det uppföljning med läkaren igen och möte med min ”nya” arbetsterapeut.

Jag blir så jävla less på alla mediciner. Just nu tar jag elvanse, lamotrigin, zyprexa, sobril, attarax, theralen och zopiklon. Sju olika mediciner om dagen. Och från och med imorgon blir det åtta olika om dagen. Jag hatar mig själv för att jag behöver allt detta för att fungera någorlunda normalt. Jag hatar att vara ”onormal”.