Längesen jag skrev

Hej allihop!

Nu är det typ 2 månader sen jag skrev sist. OTROLIGT mycket har hänt, mycket positivt. 

Jag har varit självskadefri i 67 dagar idag! Önskan och tankarna på att skada mig har bara försvunnit, jag vet inte hur det gått till men jag är jävligt glad. Jag vill inte skära mig längre, jag behöver inte det! Jag har även äntligen fått en god man, vi väntar på att tingsrätten ska ta beslut innan han kan börja. Så skönt att få hjälp med det ekonomiska, för det funkar inte alltså.. 

Och så har jag fått en ny lägenhet!! Det är jag så himla glad för. Min anställning på jobbet gick ut den 31 augusti, och jag kommer inte att gå tillbaka dit något mer. Jag jobbar inte gratis, dessutom är företaget dödsdömt.. Jag ska börja plugga in matte 2, det är jag nervös inför och hoppar fram och tillbaka mellan att se fram emot det och att vilja hoppa ur för jag kommer inte klara av det. Jag har inte behövt vara på avdelningen på exakt (på dagen!) 2 månader. Mitt LPT går ut i oktober och jag är ganska säker på att de inte kommer eller ens kan förlänga 🙂 så jag kommer bli fri!

Jag är snart klar med fas 1 i DBTn. Eventuellt kommer jag behöva byta terapeut då, då min nuvarande ska börja jobba 60% med ett projekt och kanske det räcker så hon kan vara på dbt teamet 40%. Men det vet vi inte än. Det känns ok om det skulle bli så att jag får byta iallafall, får ju välja vem jag vill ha också haha. 

Jag har begärt ut handlingar från hovrätten och tingsrätten från den våldtäkt jag blev utsatt för av en nära släkting 2008. Jag har typ förträngt allt, och det var bra att jag läste igenom händelseförloppet. Det känns som att jag fått tillbaka en liten del av mig själv. Dessutom var det inte alls så jobbigt som jag trodde att läsa det. 

En lite dålig sak är att maten har börjat krångla. Jag äter alldeles för lite och psykiatrin håller koll på min vikt. Jag har haft anorexi, men det var typ 4-5 år sedan. Det finns lixom i bakhuvudet, men jag ska inte falla mer i det träsket igen. Aldrig! 

Jag har börjat umgås mer med vänner. Vuxna, ”normala”, trevliga vänner som vill göra vanliga saker istället för att bara supa, knarka och hitta på djävulskap. 

Det är höst, vilket är min favoritårstid 🙂 tända ljus, mys under filt framför en film med en kopp té och typ 4 satsumas. 

Jag har också slutat med all neuroleptika. Risperidon är utsatt och jag känner mig mindre ”dimmig”, korkad och trött. Dock har jag svårt att somna på kvällarna. 

Jag har också bestämt mig för att sluta med droger. Än så länge tar jag Antabus och jag kan inte hantera att dricka alkohol just nu, så det kommer jag fortsätta med även om LPT går ut och det inte längre är ett krav för permission. För jag behöver ha Antabus. 

Jag har också bestämt att jag ska undvika destruktiva relationer. Alla mina ”pundarvänner” kommer jag sluta umgås med. När de är rena får de gärna höra av sig. Jag vill inte vara i den världen. Även andra destruktiva relationer har jag avslutat. Personer som sänker min livskvalitet på något sätt. 

Jag mår så bra nu för tiden. Dock hände allt ovan på en gång, så det har varit stressigt men jag har kunnat hantera det bra. För ett år sedan hade jag tagit livet av mig, eller åtminstone försökt. Jag är stolt över mig själv! 

Annonser

polishandräckning

I måndags skar jag mig djupt i armen och distriktssköterskan gjorde mig jävligt förbannad då hon behandlade mig respektlöst och var allmänt dålig på sitt jobb. Är dock skyldig henne ett tack för att hon tog hand om min hund den kvällen.. Det blev polishandräckning till akuten och det var ingen fin upplevelse. De ringde på dörren och stod utanför i 20 min innan de hade ringt nån hos min hyersvärd som låste upp ytterdörren. Sen hade jag låst dörren till vardagsrummet och den dörren slog de sönder rutan på, låste upp och skrek åt mig att koppla hunden och hotade med att spraya mig när det tog 2 sekunder för mig att visa min hand. Ena polisen var typ från småland, 25-30 års åldern och riktigt hetsig och äcklig. De släpade ut mig till bilen utan skor och den hetsiga polisen satt bak med mig i bilen. De bojade mig mitt på motorvägen för att de trodde att jag försökte öppna dörren när jag bara rörde axeln. Äckelpolisen slog mig i ansiktet och tryckte ner mig i baksätet och sen på akuten så stod han och tittade på mig obehagligt och ´ucskade och befallde sköterskan att ringa efter vak på psyk.

PÅ akuten skulle kirurgen sy men hämtade ortopeden som ev ville operera. Han skulle återkomma morgonen efter till avd och kirurgen sydde. Sen sa ortopeden igen att det blir nog ingen operation. Det slutar inte blöda och jouren kommer och söker ortpeden men då var han på operation så hon pratade med en annan som inte ens kom och kollade. Jag ska till sjukgymnastiken på tisdag och få program för handen. Det gör så jävla ont i den och jag kan inte använda den länge innan fingrarna tappar styrka och motoriken försvinner helt typ 😦 Jag hoppas det går att fixa utan operation, för nu har de sagt att de inte ska operera och det är säkert för sent nu ändå. Jag måste också va försiktig med armen så inte muskeln slits av helt.

Jag fick komma hem redan i onsdags och då var mamma här med min hund. Hon åkte på fredagen och jag kände mig ensam och har haft mkt självskadetankar i helgen men har lyckats stå emot. Jag måste vänta till tisdag och se hur det blir med handen innan jag förstör min kropp ännu mer. Jag vill köpa fina, dyra rakblad. Jag är sjukt i huvudet.

tisdag imorgon

Imorgon har jag sip-möte. Min chef på jobbet ska för första gången vara med på ett möte m psykiatrin, vilket känns lite konstigt men det går nog bra. Jag åker med henne från jobbet till stan och sen ska jag hem och hämta hunden och tillbaka till stan för vi ska på kurs! På mötet imorgon kommer vi prata om boendestöd, dbt, anställning, lpt och så hoppas jag få nån klarhet i när fan jag ska flytta till gruppboendet. Det har lixom gått ganska exakt 9 månader sen jag fick beslut och de har lovat flera gånger och satt tid när jag ska få lägenhet och påstår att jag står först i kön, men jag vet flera som fått plats under förra året. Vet också en tjej på avdelningen som också står i kö och hon är tydligen först i kön hon med. Jävla idioter, de kan väl för fan vara ärliga istället för att få en att hoppas och tro att det ska bli av. Säg istället till mig att jag kommer få vänta hur jävla länge som helst så jag kan sluta leva livet på helspänn och ha panik över när beskedet kommer och att jag måste packa så fort som möjligt osv.

Mitt LPT går ut om en dryg månad, hoppas läkaren inte förlänger! ÖPT kommer han absolut inte förlänga om, det vet jag. Så jag kan sluta med antabus, dricka när jag vill. Jag kommer göra ALLT för att sköta alkoholen, bara dricka på helger och ta det lugnt och tänka på mängden. För det är bättre att dricka alkohol än att knarka, alkoholen är ju laglig iallafall.

Jag har kommit i obalans i mina matvanor, jag försöker reda ut det så gott jag kan men de gamla vanorna kommer fram igen.. Jag har till och med kräkts upp maten en gång, det var idag . Jag är ganska rädd, för det kändes så bra att göra det. Känslan efteråt har jag inte känt på länge, det var en sån lättnad. Jag vill absolut inte tillbaka till ätstörningarna, så jag måste försöka skärpa till mig och äta regelbundet.

im back

Nu har jag inte skrivit på en månad, jag måste nog bli bättre på att skriva här. ni är ju ändå ett par stycken läsare, kul! Sen sist har det hänt en del grejer. Ett par allvarliga självskador där ett gick alldeles för långt och var under alkoholpåverkan. Muskeln skars nästan av men syddes ihop innan såret syddes ihop. Jag fick stanna på avdelningen men fick åka hem dagen efter (tack gode gud) om jag började med antabus igen, så det har jag gjort. En överdos slank in där nånstans också och hade kunnat sluta med döden om inte mamma ringt stödet som tog sig in i lägenheten och ringde ambulans. Det blev ett dygn på hjärtintensiven med vak och sen en natt på akutavdelningen med tjocka förband på armar och ben, sen vidare upp till min vanliga avdelning där jag är inskriven. Eftersom det varit en del självskador så har jag LPT kvar. Det löper ut i april och jag ska träffa läkaren igen i januari och eventuellt avslutar han tvångsvården då. På DBT går det ok, jag är jätteless på gruppen. Alla bara pratar känslor och har roligt samtidigt, gråter och missuppfattar alla uppgifter och är bara allmänt jobbiga att ha att göra med. Idag blev jag så less när de bara satt och berättade hur dåligt de mådde och att de behövde så mkt hjälp, sen började hon bredvid mig gråta och då fick jag nog. HÅLL ERA KÄNSLOR FÖR SIG SJÄLV känner jag, men så tänker tydligen ingen annan. Jag har blivit uppväxt med att man håller sånt för sig själv, ingen annan ska bry sig om hur man mår. Man ska inte lägga den bördan på andra.

Nu är det juletider och jag orkar ingenting. Jag vill inte fira med min syster för hon är sjuk i huvudet och jag kommer ha ihjäl henne om jag har otur. För hon är hemsk och provocera de och jävlig mot mamma och hennes sambo, jävla unge. 22 år och beter sig som en femåring. Så hittar jag ingen annanstans att sova så kommer jag fira jul själv. Vilket kommer sluta med att jag tar livet av mig för jag hatar att var ensam och vara ensam på julafton skulle döda mig bara det.

En i stödet ska sluta i januari. Han som blivit en av mina bästa vänner. Men han sa att det inte blir det sista jag ser av honom för han kommer komma och hänga och dricka kaffe ändå. Tack gode gud. Han hade gruvat sig länge för att berätta för mig och jag kunde knappt hålla tårarna tillbaka när han gjorde det, jag försökte spela oberörd men jag var nog genomskinligare än heligt vatten. Den dagen han jobbar hos mig sista gången kommer det inte gå, jag kommer inte kunna hålla mig. Det känns så tråkigt, han har trots allt varit hos mig flera kvällar i veckan i ganska precis 2 år.

Framöver har vi mkt på jobbet och jag har mycket inom vården också. Antabus och dbt tar upp hela mitt liv typ. På hälsocentralen är de dumma i huvudet och fattar inte att de måste komma ut då det är bokat för jag har inte tid att spendera hela jävla dagarna på hälsocentralen -.- AF räknar på lönebidrag och mest troligt skriver jag på anställningsavtalet på 50% i januari el februari. Mitt bostadstillägg ska räknas om nu när jag inte har en enda krona på sparkontot. Min ekonomi är körd, jag har nästan 20k i skulder till olika långivare. HELVETE. Mamma vet inget…

Jag har förberett mig länge på att behöva camshowa och har nu tagit tag i det. Bara det att de tyckte jag såg så ung ut så var tvungen att skicka in bild på mitt leg för att bevisa att jag är över 18.. Att se ut som 16 är sällan en fördel när man är 23.

svamp

Igår fick jag nåt fnatt och bestämde mig för att beställa diazepam och zolpidem för 5000kr på fredag då jag får aktivitetsersättningen, som tur var har jag ångrat mig och hoppas att jag inte ångrar mig igen.. Jag vill ju inte dö egentligen, men min ekonomiska situation är så himla stressig och jag får panik ibland. Jag kommer inte ha råd att betala alla räkningar denna månad och jag har kreditskulder upp till 10.000. ….. fan i helvete. Jag måste sälja allt jag äger typ.

I övrigt mår jag rätt bra. Jobbet går kanon och jag har tagit på mig extra ansvar inför den nya verksamheten vi ska öppna inom företaget. Imorgon är jag ledig från jobbet men tänkte skicka iväg ett mail till karln på kommunen ang hyra och bygglov och så ska jag ringa chefen på skolan där jag gått utbildning för att höra om eventuellt kontrakt och lite information om deras inköpsställen till djuren.

Jag dricker som en svamp iallafall. Har stannat hemma från jobbet flera förmiddagar för att jag varit lite bakis och alltid druckit en öl innan jag gått dit. Det är kaos. Jag är kaos. Jag måste typ börja med antabus igen. Jag tänkte att jag inte skulle gå på bolaget idag, men har bara två öl och en starkcider kvar och jag vill ha mer, jag är ju ledig imorgon. Men jag borde inte, fan att jag inte kan hålla mig nykter en enda jävla dag!! I söndags var bolaget stängt och jag drack nästan 10 öl på lördags under dagen och kvällen. Så jag fick dricka folköl. Jag var hos en gammal vän på ljusparty (partylite) och det var trevligt. Min farbrors fru var där (min farbror våldtog mig då jag var 14, han blev dömd och fick fängelse men fick komma ut tidigt, vi har ingen kontakt men självklart hälsar vi på  varandra när vi ses) och hon har gått in i väggen. Jag försökte småprata med henne men det var spänt. Dessutom är det spänt eftersom hennes man förgripit sig på mig. Jaj whatever. Nu måste jag gå till bolaget innan de stänger.

Men innan dess så vill jag berätta att jag  blir utskriven på måndag!!! Det har endast varit en självskada och det behövde bara tejpas. Jag bad stödet att inte ringa avdelningen och de sa att de ska de göra egentligen, men de tyckte att det inte var så farligt så de lät bli. TACK. Så vad avdelningen vet så har allt gått som det ska om inte bättre.

en jäger hit och dit

Igår fick jag hempermission. Läkaren sa någon dag innan att jag eventuellt behövde ta antabus för att han skulle släppa hem mig men jag övertalade honom att jag inte skulle dricka. Det gick ju åt helvete. Drack några öl och massa småflaskor med jäger haha. Var ganska berusad när jag kom till avdelningen men jag slapp blåsa! Tur det.

Jag kommer att få nattpermission på tisdag. Jag har bestämt dejt nästa vecka också, det blir kul. Och på tinder nyss så skrev en kille som jag känner till sen tidigare, han är en lokal kändis här i stan och var med på ett ganska stort tvprogam med tävling förra året. Jag har en i stödet som är vän med honom och tydligen är han en kul kille. Kanske ska fortsätta skriva med honom och se hur han är.

Inga självskador alls på jättelänge, minns inte exakt hur länge men en månad. Jag har äntligen fått fixa mitt hår så nu är jag fin men flera tusen kr fattigare. Har inte riktigt råd att betala räkningarna denna månad så jag ska sälja lite saker som en dator, en telefon jag inte använder men tänkt ha som reserv och så ska jag sälja min mikrofon med stativ som jag köpte för 3000 kr. Får säkert sålt den för 2500. Eller jag vet inte. Jag har ju gjort slut på ALLA mina sparpengars, fy fan för mig. Jag berättade det för mamma igår och hon blev inte arg men lite besviken. Jävla fan. Det blir inget körkort på mig..

Jag har fått besked att jag kommer mest troligt att få flytta till gruppboende i december. Det känns lite konstigt, eller ja pinsamt. För vi säger att jag träffar nån kille eller nån ny vän som ska följa med mig hem och så bara oj hej jag bor på gruppboende och är psykiskt störd. Jaja.. Nu ska jag iväg till biblioteket och kolla efter en bra bok denna tråkiga söndag

jag är inte alkoholist

Imorse när jag fick morgonmedicinerna så hade sjuksköterskestudenten med sig en ”shot” – antabus. Jag sa att jag inte kommer att ta den. Vid frukosten så kom en sjuksköterska med skiten igen men jag sa att jag inte skulle ta den och att jag skulle prata med läkaren.

Bara för att jag drack (något lite för mycket men) i fredags betyder inte att jag kommer dricka mig full igen och dricka så fort jag får chansen. I fredags så gjorde jag ett aktivt val – att dricka öl och ha en trevlig kväll. Jag köpte en cider och två starköl som jag drack, sen på festen så drack jag tre folköl. Jag fick en öl av en kille, men drack inte hela. Jag var alltså inte packad. Jag minns hela kvällen från början till slut. Jag VALDE att dricka den kvällen. Jag ville ha en sista utekväll för att känna hur det kändes, och det kändes inte så jättebra. Det var inte kul att vara full, jag kände att jag inte hade full kontroll och jag ville bara gå och sova för att skiten skulle gå över. Visst, jag hade en jättekul kväll, men känslorna bubblade upp till ytan och det var lite läskigt. Jag kommer inte att dricka så mycket igen, för det var obehagligt och jag fick inte ut något av det.

Jag vill kunna ta mig en öl eller två med en kompis en fredagkväll. Jag tycker om öl, vill jag bara ha smaken så kommer jag att dricka 3,5 eller alkoholfritt. Jag har under en period druckit nästan varje dag och varit så gott som ständigt påverkad, det var en hemskt tid och jag vill inte tillbaka dit. Jag är inte alkoholist, men jag har haft ett missbruk. Risken att jag tappar kontrollen en kväll finns såklart där, men jag kommer inte att utsätta mig för en sådan situation. Det måste läkaren förstå.

Jag skäms över att ta antabus. Dessutom ska jag eventuellt få övernattningsgäst i helgen i form av en gammal klasskompis och då vill jag kunna ta en öl eller ett glas vin med honom. Jag är också bjuden på en date där vi ska ta en drink och jag vill kunna göra det, dels för att jag inte vill verka onormal (vilket är helt sjukt att man ska behöva känna sig konstigt för att man inte dricker alkohol) och så tycker jag att det är trevligt.

Läkaren kommer säkert att bli lite irriterad och har jag otur så kommer han inte att låta mig åka på permission om jag inte tar antabus, men jag får se vad som händer. Jag måste ju få bevisa att jag inte kommer att dricka som en jävla alkis.

jag måste ta mig ur det här

Jag behöver motivation. Jag måste sluta leva det här destruktiva livet om jag någonsin ska kunna bli nåt.

Fortsätter jag att försöka ta livet av mig lite då och då så kommer jag aldrig få behålla ett jobb. Om jag forsätter att skära och bränna mig så minskar chansen att få ligga ytterligare, med tanke på hur jag ser ut idag har jag inte sån stor chans (även fast jag lyckades i våras, men då var han 37 år, alltså en mogen karl, och vi var båda överens om att det var en engångs grej) Fortsätter jag att missbruka alkohol och droger så kommer jag aldrig kunna ha en relation med någon, vän som kärlek, ingen kommer kunna lita på mig. Om jag om jag fortsätter att isolera mig själv, ha inställningen att jag inte är värd något, alltid förvänta mig det sämsta och att ingen kommer att tycka om mig och om jag fortsätter att känna att jag ÄR mina sjukdomar så kommer jag ingenvart någonstans här i livet.

Jag har blivit erbjuden en anställning på 25%
Jag har blivit frågad om jag vill sitta med i styrelsen på företaget
Jag träffar fler människor, jag vågar ta kontakt med nya personer och umgås med vänner
Jag går DBT och kommer att bli hjälpt av det
En kille jag är intresserad av är intresserad av mig också och vi ska träffas
Jag går en utbildning som kommer ge mig en karriär inom något jag älskar
Jag har en hund som älskar mig lika mycket som jag älskar honom
Jag har en lillasyster som skulle bli förstörd om jag skulle försvinna

Jag vill inte behöva ljuga för andra (jag hittar på historier och ljuger när någon frågar vart jag är, vad jag gjorde igår osv. Inte fan vill jag säga att jag är inlagd på psyk med LPT och att under förbandet på handen finns brännmärken från cigaretter) 
Jag vill inte behöva ha långärmat på sommaren pga nya sår och förband
Jag vill inte vara tvungen att vara inlåst eftersom jag är en fara för mig själv
Jag vill inte vara opålitlig
Jag vill inte behöva bo på ett gruppboende
Jag vill inte leva hela livet ensam

Jag har ju motivation, bevisligen. Men varför räcker det inte? Vad mer krävs för att jag ska våga lämna ifrån mig det destruktiva? Vad är det som gör att jag dras till allt som är dåligt för mig? Hur ska jag göra för att få ett bättre liv? Varför är det så svårt att fokusera på det som är bra i livet?

 

bjuden på dejt och nervös inför läkarsamtal

Jag har fått kontakt med en kille som vill bjuda ut mig på en dejt, jag är jätteglad över att han vill träffa mig för jag vill träffa honom också. Han har redan berättat hans ”big bad secret” som inte påverkar hur jag ser på honom, det gör bara så att jag är medveten om hans historia. Han är dock inte medveten om min, att jag lider av psykisk ohälsa och fortfarande kämpar med det. Jag måste berätta för honom förr eller senare, jag kan inte gå omkring med långärmat dygnet runt varje dag vart jag än är. Förutsatt att vi bestämmer oss för att träffas igen, that is.

Nu är det äntligen måndag igen och de ska ha rond på avdelningen kl 13. Läkaren kommer mycket troligt vilja träffa mig idag med  tanke på det som hände i fredags. Jag har min färdighetsträningsbok och jag ska kika i avsnittet om att nå sina mål för att förbereda mig inför samtalet. Vi har nyligen gått igenom det kapitlet på gruppen så jag vet ungefär hur jag ska göra för att framföra min önskan på bästa sätt. Jag hoppas att jag kan få utevistelse till att börja med, och sen åka hem på permission. Jag har ett paket som jag måste hämta ut innan det returneras och så vill jag gå tillbaka till jobbet och vardagen. Att jag fått kontakt med de enhär killen hjälper mig faktiskt att avstå från det destruktiva, jag vill inte vara med instabil än jag är Om ni förstår vad jag menar, jag ska kämpa till 100% för att bli frisk nu. Annars kommer jag aldrig kunna inleda ett förhållande med någon igen

jag drog på fest

Oj vilken kväll jag hade i fredags  hahaha

Jag var på jobbet på utbildning och alla bara stack därifrån så det var jag som fick städa undan, så jag blev sen och fick ta en buss som gick en och en halv timme efter att jag skulle ha varit tillbaka på avdelningen. Jag var på dåligt humör och fick en impuls att köpa massa öl och gå till min kompis, men hon var inte hemma. Så jag drog till hennes pojkvän utanför stan och vi drack öl, drog ritalin och sen åkte vi moppe (haha 15 åringar typ) till stan på en förfest som räckte till kl 3 hahah. Det var en kul kväll och jag drog mot sjukhuset och fick sällskap av en random kille, vi började strula och faktiskt tog vi lite på varann mitt på gatan hahah så jävla fult. Sen sa jag att jag inte ville och att jag var tvungen att gå men han fortsatte och jag blev obekväm, till slut gick han och jag ringde avdelningen för att få mina nycklar. Polisen var ute efter mig och de kom, jag gjorde motstånd, blev typ släpas till avdelningen där jag blev bältad på en gång typ, storlarmet gick och en av mina favoritskötare från akutavdelningen kom dit.  Jag lyckades lugna ner mig utan mediciner och somnade i bälte, fick komma upp sen och då la jag mig i sängen. hade extravak fram till kl 11 sen var jag fri. Låg i sängen och kollade netflix hela dagen, men var ändå inte jättebakis. Personalen var inte arga utan skrattade mest åt mig, tur det. Jourläkare såg inte på det som en st or grej, men det kommer avdelningsläkaren göra. han kommer inte bli arg heller men ”förvånad” som han säger.

Idag satt jag och en patient och väntade på nyheterna kl7, vi trodde att det var måndag. Men det var ju inga nyheter så vi kollade på nån norsk dokumentär om några tjejer som var ute och tältade på olika ställen i norge. På frukosten var det bra stämning och nu ska jag röka hej då