Längesen jag skrev

Hej allihop!

Nu är det typ 2 månader sen jag skrev sist. OTROLIGT mycket har hänt, mycket positivt. 

Jag har varit självskadefri i 67 dagar idag! Önskan och tankarna på att skada mig har bara försvunnit, jag vet inte hur det gått till men jag är jävligt glad. Jag vill inte skära mig längre, jag behöver inte det! Jag har även äntligen fått en god man, vi väntar på att tingsrätten ska ta beslut innan han kan börja. Så skönt att få hjälp med det ekonomiska, för det funkar inte alltså.. 

Och så har jag fått en ny lägenhet!! Det är jag så himla glad för. Min anställning på jobbet gick ut den 31 augusti, och jag kommer inte att gå tillbaka dit något mer. Jag jobbar inte gratis, dessutom är företaget dödsdömt.. Jag ska börja plugga in matte 2, det är jag nervös inför och hoppar fram och tillbaka mellan att se fram emot det och att vilja hoppa ur för jag kommer inte klara av det. Jag har inte behövt vara på avdelningen på exakt (på dagen!) 2 månader. Mitt LPT går ut i oktober och jag är ganska säker på att de inte kommer eller ens kan förlänga 🙂 så jag kommer bli fri!

Jag är snart klar med fas 1 i DBTn. Eventuellt kommer jag behöva byta terapeut då, då min nuvarande ska börja jobba 60% med ett projekt och kanske det räcker så hon kan vara på dbt teamet 40%. Men det vet vi inte än. Det känns ok om det skulle bli så att jag får byta iallafall, får ju välja vem jag vill ha också haha. 

Jag har begärt ut handlingar från hovrätten och tingsrätten från den våldtäkt jag blev utsatt för av en nära släkting 2008. Jag har typ förträngt allt, och det var bra att jag läste igenom händelseförloppet. Det känns som att jag fått tillbaka en liten del av mig själv. Dessutom var det inte alls så jobbigt som jag trodde att läsa det. 

En lite dålig sak är att maten har börjat krångla. Jag äter alldeles för lite och psykiatrin håller koll på min vikt. Jag har haft anorexi, men det var typ 4-5 år sedan. Det finns lixom i bakhuvudet, men jag ska inte falla mer i det träsket igen. Aldrig! 

Jag har börjat umgås mer med vänner. Vuxna, ”normala”, trevliga vänner som vill göra vanliga saker istället för att bara supa, knarka och hitta på djävulskap. 

Det är höst, vilket är min favoritårstid 🙂 tända ljus, mys under filt framför en film med en kopp té och typ 4 satsumas. 

Jag har också slutat med all neuroleptika. Risperidon är utsatt och jag känner mig mindre ”dimmig”, korkad och trött. Dock har jag svårt att somna på kvällarna. 

Jag har också bestämt mig för att sluta med droger. Än så länge tar jag Antabus och jag kan inte hantera att dricka alkohol just nu, så det kommer jag fortsätta med även om LPT går ut och det inte längre är ett krav för permission. För jag behöver ha Antabus. 

Jag har också bestämt att jag ska undvika destruktiva relationer. Alla mina ”pundarvänner” kommer jag sluta umgås med. När de är rena får de gärna höra av sig. Jag vill inte vara i den världen. Även andra destruktiva relationer har jag avslutat. Personer som sänker min livskvalitet på något sätt. 

Jag mår så bra nu för tiden. Dock hände allt ovan på en gång, så det har varit stressigt men jag har kunnat hantera det bra. För ett år sedan hade jag tagit livet av mig, eller åtminstone försökt. Jag är stolt över mig själv! 

Annonser

En kväll på akuten och en natt på psykakuten. TW: självskada, ätstörning,

Påskhelgen och annan skit efter det orsakade kaos igår. Skar mig djupt och blödde mycket, ringde avd för att fråga om vi kunde göra en deal att om jag åkte till akuten frivilligt så skulle de inte låsa in mig. Men sköterskan sa att det kunde inte han bestämma, utan jag skulle åka ambulans in (var så yr och så efter blodförlusten) och när jag var färdigbehandlad på akuten skulle jag träffa primärjouren på akutavdelningen på psyk. Ortopeden undersökte armen noga och konstaterade att radialas nerven och en sena är skadad, men ingenting som blir bättre av att åtgärdas operativt så han sydde ihop och jag hoppas att jag får tillbaka känseln på handryggen. Det är konstigt att jag träffade den nerven för den går på utsidan handleden och det var på insidan såret var.. läkaren tyckte också att det var underligt, men jag hade kommit så djupt ner. Jag är sjuk i huvudet. Iallafall så kom jag till akutavdelningen vid 22 och läkaren som var sympatisk och förstående utan att döma det minsta tyckte att jag skulle stanna kvar över natten då det var sent, och det gick ändå inga fler bussar (roligt att bo utanför stan i obygden…). Imorse fick sköterskan som gav mig medicin panik när hon såg min hand som var som en ballong, blå och iskall. Sjuksköterskestudenten på akuten hade stasat för hårt för när de släppte blodtrycksmanchetten (för att stoppa blodet så de kunde undersöka såret) så började det tokblöda. Men sköterskan på avd lindade upp och satte nytt förband, nästan all svullnad har gått ner och den är inte längre blå och kall.

Jag träffade dbt terapeuten, vi hade bokat tid men hon kom en halvtimme tidigare. Jag träffade läkaren efter 15 min med terapeuten, fick besked att jag fick åka hem och att jag måste börja med järntabletter och jag fick världens ångest. Jag kan inte lita riktigt på mig själv och blir så triggad av blodvärdet, jag vet inte varför. Jag vill bara sänka det ännu mer. Men jag och terapeuten triggade känslor och tränade på att reglera dem, så det känns som att jag har verktyg att reglera ner känslorna nu i helgen. Framför allt validera dem och våga känna dem. Men jag är dum i huvudet och har köpt alkohol, jag hatar mig själv. Alkohol är en stooooor sårbarhet för mig och det händer alltid skit. Jag vill verkligen inte skada mig och bli inlåst igen och missa jobbet och skit, men samtidigt vill jag bara skära en sista gång. Skära djupt, förlora massa blod och tyna bort. Fan också.

Jag har inte ätit på två dygn vilket triggar igång ätstörda tankar, jag hatar det. Men jag kan inte förmå mig att äta, det känns så bra att vara så tom som jag är. Får jag inte vara tom på känslor och blod så får magen vara tom.

Fan vad jag  bara vill  lksghdskjfnkjsdnfjg ¨åååh måste stå emot