Nytt rekord

3 månader sen jag skrev!

Det har varit rätt lugnt senaste tiden. Jobbet har gått.. sådär. Mestadels klarar jag av dagarna men har varit borta i perioder pga anledningar. Var 106 dagar självskadefri men det gick åt helvete i onsdags, skar mig även igår och vill så gärna göra mer. Djupare, mer blod. Men jag försöker stå emot även fast jag vet att jag inte kommer orka så länge till. Bättre att dra ut på det. Försöker motivera med att jag har massor med tider inplanerade i veckan och skär jag mig o åker till akuten riskerar jag att bli inlåst på psyk.

Just nu kan jag verkligen inte tänka på annat än självskada, det går runt runt i huvudet. Det har varit i min hjärna konstant sen i onsdags då jag bara skar små sår som inte var jättestora så de hade gått att tejpa. Jag var på akuten men de sket fullständigt i mig, efter 8 timmar hade de ropat upp mig men jag gick efter 4. Jag skämdes över mig själv, att jag kom tid och tog deras tid mär andra människor var sjuka eller skadade ”på riktigt”. Jag sprang gråtandes därifrån, hem och dagen efter ringde jag HC som hjälpte mig. Men innan jag gick dit skar jag mig igen och det behövde sys, en läkare på HC var snäll och tog sig tid till det. Det blev bara 7 stygn så det gick fort.

Men nu tänker jag bara på att jag vill ha fler, skära djupare, blöda mer. Jag är så jävla sjuk i huvudet. Men som sagt jag kan inte bli inlagd nu och de flesta läkare vet att när jag börjat självskada är det svårt att sluta. Vill bara ha mer och mer och det blir allt farligare. Fan också

Annonser

Vad gör man när man är tillfreds? Får man vara tillfreds?

Idag har jag städat. Även på balkongen och där är det mysigt numera. Min hund har hittat ny favoritplats under stolen. Jag har satt upp insektsnät så jag kan ha balkongdörren öppen utan att jävla bromsar och annat tull ska ta över min lägenhet. Jag mår bra av att städa, att ha det rent och fint omkring mig är oerhört viktigt för mig. Oreda, smutsiga golv och oorganiserade skåp stressar mig och jag är _extremt_ stresskänslig. Nu när det är städat och fint och jag är nyduschad, lagomt trött och fräsch så sitter jag ändå här och längtar efter rakbladet mot min hud. Jag längtar efter blodet. Vill känna svagheten, yrseln, andnöden och illamåendet av blodförlusten. Jag vill se mitt fett, mina muskler. Jag vill känna allting pulsera och bara tömma mig på blod. Men jag vill inte dö.

Det är läskigt att må bra, det är helt nytt för mig. Jag är en sån som inte kan hantera någon känsla alls, jag blir rädd för mig själv när jag är glad. ”Får du vara det?” säger terapeuten, nej det får jag inte. Men jag önskar att jag fick, för mig själv. Att jag tillät mig själv att få känna sig nöjd, glad och stolt. Men det går inte, jag måste sabotera för mig själv hela tiden. ”Det är rätt vanligt”, säger terapeuten. Ok, enda bra med det är ju att jag räknas som ”vanlig” i åtminstone ett sammanhang.

Jag har det alltid rent och städat omkring mig. Jag mår dåligt av oreda. Enligt en psykolog så vill jag ha så organiserat, rent och städat omkring mig för att jag på insidan bara är kaos. Ett sätt för mig att ta kontroll, att utöva mitt kontrollbehov på. Så kanske det är, det låter som att det kan stämma ganska bra. För jag är kaos. Jag är som sagt extremt stresskänslig och vet om det, jag kan bli psykotisk av för mycket stress. Dissocierar rätt ofta men var längesen jag fick psykos nu. Jag städar för att det ger mig lugn, jag blir lugn av att städa. Jag mår bra av att städa. Många tycker jag är ”pedantisk” och har ”städmani”, men det är ett sätt för mig att hantera stress och press och fortsätta ha ett någorlunda balanserat liv.

Men nu sitter jag här i min rena fina lägenhet. Alla kartonger kastade, balkongen är fin, golven rena, disken diskad, garderoben rensad, badrumsskåpen sorterade, tvätten sorterad, ren tvätt vikt. Allt är klart, jag kan inte göra så mkt mer. Vad gör man då? Vad gör man när man inte städar? Det är det jag gör på fritiden, jag städar. För att hålla reda på allt kaos. Men vad gör man när man inte städar? Vad gör man när allt är rent och fint? När det grundläggande för att må bra är klart och i ordning, vad gör man då? Hur lever man livet? Vad gör man när man lever?

Jag vill inte skada mig. Inte idag. Vill jag fortfarande göra det imorgon så gör jag det. Jag vet hur det slutar. Igår mitt i natten bankade det på dörren ”polisen kommer och hämtar dig snart” men jag talade mig ur det. För jag hade inte gjort någonting, och vad de vet hade jag inte tänkt göra något heller. Så jag sa som det var (men undanhöll det mesta) och lugnade alla, jag behövde inte tas in igen. Men det kanske hade varit bra om det skett, för jag är inte stabil. Jag är på bristningsgränsen, även fast jag gjort det så bra som möjligt. Jag har städat. Handlat saker jag inte är rädd för att äta, ätit och tagit antabus så jag inte kan dricka. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Och det var längesen jag skrev här nu, och för mighjälper det att skriva av sig. Nu har jag gjort det.

Vad ska jag göra nu då?

Jag vill vara normal

Idag är det student i min stad. Jag bor utanför och har hållit mig ifrån själva stan och alla festligheter. 

Jag har inga ”vanliga” kompisar. Jag vill också bli bjuden på fest och gå ut med kompisar. Såna som inte är missbrukare, destruktivt lagda eller ute efter att utnyttja mig på olika sätt. Jag vill kunna hantera alkohol, jag vill inte ta droger egentligen.

Jag vill baa vara Normal. Passa in och inte vara en börda i samhället, leva på bidrag (fast nu har jag anställning på 25%!!!! Sen juni). Jag vill inte vara tvungen att ha personal som delar min medicin, fan jag vill inte ens behöva ta mediciner. Jag vill ha en stabil ekonomi som jag kan sköta själv. Jag vill få må bra och kunna njuta av mitt liv. Jag vill aldrig mer vara inlagd på sjukhus. Jag vill inte ha LPT. Jag vill inte vara sjuk. Jag vill kunna sköta min vardag själv, jag vill kunna överleva själv. Klara mig själv. Jag vill ha ett socialt umgänge. Jag vill kunna bjuda hem kompisar på middag, de jag har nu vill bara supa och knarka. Knulla och ställa till med sattyg också.

Jag vill ha ett Svensson liv. Eller vill jg verkligen det? Jag vill kunna leva och stå för det jg gör. Jg vill inte behöva ljuga för nya människor för att jag är rädd att de ska ta avstånd pga den jag är och hur mitt liv ser ut. Jag vill bara vara normal, som vem som helst

En kväll på akuten och en natt på psykakuten. TW: självskada, ätstörning,

Påskhelgen och annan skit efter det orsakade kaos igår. Skar mig djupt och blödde mycket, ringde avd för att fråga om vi kunde göra en deal att om jag åkte till akuten frivilligt så skulle de inte låsa in mig. Men sköterskan sa att det kunde inte han bestämma, utan jag skulle åka ambulans in (var så yr och så efter blodförlusten) och när jag var färdigbehandlad på akuten skulle jag träffa primärjouren på akutavdelningen på psyk. Ortopeden undersökte armen noga och konstaterade att radialas nerven och en sena är skadad, men ingenting som blir bättre av att åtgärdas operativt så han sydde ihop och jag hoppas att jag får tillbaka känseln på handryggen. Det är konstigt att jag träffade den nerven för den går på utsidan handleden och det var på insidan såret var.. läkaren tyckte också att det var underligt, men jag hade kommit så djupt ner. Jag är sjuk i huvudet. Iallafall så kom jag till akutavdelningen vid 22 och läkaren som var sympatisk och förstående utan att döma det minsta tyckte att jag skulle stanna kvar över natten då det var sent, och det gick ändå inga fler bussar (roligt att bo utanför stan i obygden…). Imorse fick sköterskan som gav mig medicin panik när hon såg min hand som var som en ballong, blå och iskall. Sjuksköterskestudenten på akuten hade stasat för hårt för när de släppte blodtrycksmanchetten (för att stoppa blodet så de kunde undersöka såret) så började det tokblöda. Men sköterskan på avd lindade upp och satte nytt förband, nästan all svullnad har gått ner och den är inte längre blå och kall.

Jag träffade dbt terapeuten, vi hade bokat tid men hon kom en halvtimme tidigare. Jag träffade läkaren efter 15 min med terapeuten, fick besked att jag fick åka hem och att jag måste börja med järntabletter och jag fick världens ångest. Jag kan inte lita riktigt på mig själv och blir så triggad av blodvärdet, jag vet inte varför. Jag vill bara sänka det ännu mer. Men jag och terapeuten triggade känslor och tränade på att reglera dem, så det känns som att jag har verktyg att reglera ner känslorna nu i helgen. Framför allt validera dem och våga känna dem. Men jag är dum i huvudet och har köpt alkohol, jag hatar mig själv. Alkohol är en stooooor sårbarhet för mig och det händer alltid skit. Jag vill verkligen inte skada mig och bli inlåst igen och missa jobbet och skit, men samtidigt vill jag bara skära en sista gång. Skära djupt, förlora massa blod och tyna bort. Fan också.

Jag har inte ätit på två dygn vilket triggar igång ätstörda tankar, jag hatar det. Men jag kan inte förmå mig att äta, det känns så bra att vara så tom som jag är. Får jag inte vara tom på känslor och blod så får magen vara tom.

Fan vad jag  bara vill  lksghdskjfnkjsdnfjg ¨åååh måste stå emot

jag måste ta mig ur det här

Jag behöver motivation. Jag måste sluta leva det här destruktiva livet om jag någonsin ska kunna bli nåt.

Fortsätter jag att försöka ta livet av mig lite då och då så kommer jag aldrig få behålla ett jobb. Om jag forsätter att skära och bränna mig så minskar chansen att få ligga ytterligare, med tanke på hur jag ser ut idag har jag inte sån stor chans (även fast jag lyckades i våras, men då var han 37 år, alltså en mogen karl, och vi var båda överens om att det var en engångs grej) Fortsätter jag att missbruka alkohol och droger så kommer jag aldrig kunna ha en relation med någon, vän som kärlek, ingen kommer kunna lita på mig. Om jag om jag fortsätter att isolera mig själv, ha inställningen att jag inte är värd något, alltid förvänta mig det sämsta och att ingen kommer att tycka om mig och om jag fortsätter att känna att jag ÄR mina sjukdomar så kommer jag ingenvart någonstans här i livet.

Jag har blivit erbjuden en anställning på 25%
Jag har blivit frågad om jag vill sitta med i styrelsen på företaget
Jag träffar fler människor, jag vågar ta kontakt med nya personer och umgås med vänner
Jag går DBT och kommer att bli hjälpt av det
En kille jag är intresserad av är intresserad av mig också och vi ska träffas
Jag går en utbildning som kommer ge mig en karriär inom något jag älskar
Jag har en hund som älskar mig lika mycket som jag älskar honom
Jag har en lillasyster som skulle bli förstörd om jag skulle försvinna

Jag vill inte behöva ljuga för andra (jag hittar på historier och ljuger när någon frågar vart jag är, vad jag gjorde igår osv. Inte fan vill jag säga att jag är inlagd på psyk med LPT och att under förbandet på handen finns brännmärken från cigaretter) 
Jag vill inte behöva ha långärmat på sommaren pga nya sår och förband
Jag vill inte vara tvungen att vara inlåst eftersom jag är en fara för mig själv
Jag vill inte vara opålitlig
Jag vill inte behöva bo på ett gruppboende
Jag vill inte leva hela livet ensam

Jag har ju motivation, bevisligen. Men varför räcker det inte? Vad mer krävs för att jag ska våga lämna ifrån mig det destruktiva? Vad är det som gör att jag dras till allt som är dåligt för mig? Hur ska jag göra för att få ett bättre liv? Varför är det så svårt att fokusera på det som är bra i livet?

 

var dig dig jag såg, dig jag svor att aldrig glömma?

Jag har slutat att ta zyprexan. Det plus att jag börjat med Naltrexon gör mig illamående och dum i huvudet. Naltrexon blockerar en del av belöningssystemet i hjärnan som gör att det blir lättare att avstå alkohol. Den här medicinen verkar också göra det lättare att avstå cigaretter. Jag röker mycket mindre är vanligt och 9/10 gånger röker jag bara av ren vana. Jag mår bara illa efter att jag har rökt och känner egentligen inget sug alls efter nikotin. Kanske är det lika bra att sluta röka då. 

Jag bad mina kontakter inom öppenvården att fara och flyga. Sköterskan sa att det var ordinerat av läkaren. Jo, men det är väl frivilligt? ”Jo, till viss del”. Vadå tills viss del? ”Efter två allvarliga självmordsförsök på kort tid och flera LPT-tillfällen…” sen minns jag inte vad mer hon sa. Läkaren ska jag iallafall träffa för medicinuppföljning men något annat kommer jag inte att prata med läkaren om. 

Jag har inte druckit alkohol sen i måndags och känner absolut inget sug efter det. Det beror nog till viss del på Naltrexonet och till viss del på min inställning att minska på drickandet (även fast den inställningen är otroligt liten – jag bryr mig inte så mycket om hur mycket jag dricker). 

Igår kväll bröt jag ihop när jag insåg hur ensam jag är. Jag har inga vänner. De enda personerna jag träffar får betalt för att träffa mig. Förutom mitt ex då men han träffar jag bara när det gäller något viktigt. Egentligen skulle jag ansöka om kontaktperson men det blir ju bara ännu en person som får betalt för att träffa mig. 

Det känns vidrigt, pinsamt, tragiskt, sorgligt, ledsamt och nedvärderande att det är såhär. Jag har bott ensam i exakt ett år och de som varit in i min lägenhet är stödet, distriktssköterskor, diverse människor från kommunala hyresgästföreningen, poliser, ambulanspersonal, en försäljare, mitt ex, hans mamma och syskon, min familj, min kontaktperson på jobbet, tre sjuksköterskor, två arbetsterapeuter, en socialsekreterare. Inte en jävla vän. 

Jag har två vänner numera och vi glider längre och längre ifrån varandra. Jag har inte träffat dem på 10 respektive 8 månader. Jag har inte pratat med dem på 6 respektive 4 månader. Ingen kontakt alls. Inte ens ett hej i facebookchatten. Knappt en like på instagram. 

Jag är pinsamt ensam. 

and the sky stays black tonight

Månen lyser rött. Som ett stoppljus, så jag stannar. När jag tappar fokus på det röda ljuset så går jag vidare in i dimman. Kommer fram till nästa röda måne. STOPP. Ser en svart katt gå över gatan och spottar tre gånger över axeln, glömmer bort rödljuset och hinner bara gå 50 meter tills jag kommer till nästa. Nästa måne lyser gult och det enda jag kan tänka på är att det är fel – den ska ju vara röd. Tappar fokus igen, springer rakt ut i vägen utan att se mig för. Inga bilar. Inga cyklister. Ingenting. Bara en jävla massa röda månar. Jag överlever tre stoppljus men kommer inte långt. Det är himla tätt med månar i den här jävla staden.