update

Nu var det ett tag sen jag skrev. Jag fick åka hem dagen den 13 mars och har varit hemma sen dess. Eller ja, jag var hemma hos mamma i fjällen en vecka och så var jag på NUS i Umeå och fick diagnosen keratokonus och planerad tid för operation på ena ögat till att börja med. Man tar bara ett i taget för man måste ju kunna se någonting iaf, om än bara med ena ögat under några dagar! Jag kommer att vara vaken, det görs ofta under lokalbedövning och det känns skitläskigt att läkaren ska SKRAPA på min hornhinna medan jag är vaken, men men.

Efter överdosen för två veckor sen så vill läkaren förlänga mitt LPT, det jävla aset. Jag kan förstå honom men jag blir så jävla less ,mest på mig själv för att jag är så impulsiv och dum i huvudet. Det skulle vara förhandling igår och jag fick inte veta något förrän dagen innan det, men när jag kom till konferensrummet där det skulle vara så mötte jag skötere L och sen kom läkaren och irrade omkring. Förvaltningsrätten hade inte ens kommit, de var en halvtimme sena och när det var dags för min tur så hade personen innan mig inte ens börjat sin förhandling. Min advokat var inte där heller av nån jävla anledning, men läkaren sa att han skulle hälsa dem att jag varit där, men inte kunde vänta på dem (jag hade ju min hund hemma och kunde inte lämna honom 1- 1,5 timme extra) och då skulle de vara tvungna att skjuta fram det. Min advokat ringde på sena eftermiddagen och han hade sett till att de inte höll förhandlingen utan mig. Scchysst.

Stödet har börjat vara hos mig mellan 18-20 på kvällarna, för det är oftast den tiden jag brukar skada mig . Och de har uttryckt rädsla inför mina besök till psykiatrin, för de vet aldrig vad de kommer få se när de kommer till mig den tiden. De har sett mig nedblodad, blod i hela lägenheten, medvetslös efter överdoser, skrikandes och sparkandes mot poliser och ambulanspersonal, nedtryckt och fängslad, sett min hund vara orolig för mig i allt tumult.
Jag får typ inga fler ”chanser” nu, jag får inte skada mig ALLS, jag får inte göra något dumt. Då tar de min hund ifrån mig (jag vet inte vilka ”de” är, men mamma har sagt det iaf) och det vägrar jag. Då har jag absolut INGENTING att leva för, förlorar jag honom så tar jag livet av mig på tre röda sekunder .Han är allt jag har och jag klarar mig inte utan honom.

Idag ska jag och M från stödet till stan och shoppa lite på skitbutiker som jag brukar kalla dem, typ ÖB, rusta, dollarstore. Det stuket, det blir kul. Hon är två år yngre än mig och världens skönaste, roligaste och gladaste människa! Hon är så härlig och sjukt cool, så det här blir nog bra.

Annonser

im back

Nu har jag inte skrivit på en månad, jag måste nog bli bättre på att skriva här. ni är ju ändå ett par stycken läsare, kul! Sen sist har det hänt en del grejer. Ett par allvarliga självskador där ett gick alldeles för långt och var under alkoholpåverkan. Muskeln skars nästan av men syddes ihop innan såret syddes ihop. Jag fick stanna på avdelningen men fick åka hem dagen efter (tack gode gud) om jag började med antabus igen, så det har jag gjort. En överdos slank in där nånstans också och hade kunnat sluta med döden om inte mamma ringt stödet som tog sig in i lägenheten och ringde ambulans. Det blev ett dygn på hjärtintensiven med vak och sen en natt på akutavdelningen med tjocka förband på armar och ben, sen vidare upp till min vanliga avdelning där jag är inskriven. Eftersom det varit en del självskador så har jag LPT kvar. Det löper ut i april och jag ska träffa läkaren igen i januari och eventuellt avslutar han tvångsvården då. På DBT går det ok, jag är jätteless på gruppen. Alla bara pratar känslor och har roligt samtidigt, gråter och missuppfattar alla uppgifter och är bara allmänt jobbiga att ha att göra med. Idag blev jag så less när de bara satt och berättade hur dåligt de mådde och att de behövde så mkt hjälp, sen började hon bredvid mig gråta och då fick jag nog. HÅLL ERA KÄNSLOR FÖR SIG SJÄLV känner jag, men så tänker tydligen ingen annan. Jag har blivit uppväxt med att man håller sånt för sig själv, ingen annan ska bry sig om hur man mår. Man ska inte lägga den bördan på andra.

Nu är det juletider och jag orkar ingenting. Jag vill inte fira med min syster för hon är sjuk i huvudet och jag kommer ha ihjäl henne om jag har otur. För hon är hemsk och provocera de och jävlig mot mamma och hennes sambo, jävla unge. 22 år och beter sig som en femåring. Så hittar jag ingen annanstans att sova så kommer jag fira jul själv. Vilket kommer sluta med att jag tar livet av mig för jag hatar att var ensam och vara ensam på julafton skulle döda mig bara det.

En i stödet ska sluta i januari. Han som blivit en av mina bästa vänner. Men han sa att det inte blir det sista jag ser av honom för han kommer komma och hänga och dricka kaffe ändå. Tack gode gud. Han hade gruvat sig länge för att berätta för mig och jag kunde knappt hålla tårarna tillbaka när han gjorde det, jag försökte spela oberörd men jag var nog genomskinligare än heligt vatten. Den dagen han jobbar hos mig sista gången kommer det inte gå, jag kommer inte kunna hålla mig. Det känns så tråkigt, han har trots allt varit hos mig flera kvällar i veckan i ganska precis 2 år.

Framöver har vi mkt på jobbet och jag har mycket inom vården också. Antabus och dbt tar upp hela mitt liv typ. På hälsocentralen är de dumma i huvudet och fattar inte att de måste komma ut då det är bokat för jag har inte tid att spendera hela jävla dagarna på hälsocentralen -.- AF räknar på lönebidrag och mest troligt skriver jag på anställningsavtalet på 50% i januari el februari. Mitt bostadstillägg ska räknas om nu när jag inte har en enda krona på sparkontot. Min ekonomi är körd, jag har nästan 20k i skulder till olika långivare. HELVETE. Mamma vet inget…

Jag har förberett mig länge på att behöva camshowa och har nu tagit tag i det. Bara det att de tyckte jag såg så ung ut så var tvungen att skicka in bild på mitt leg för att bevisa att jag är över 18.. Att se ut som 16 är sällan en fördel när man är 23.

pretend your mine

Skar mig djupt igen i söndags. Stödet följde med som ledsagare till jourläkaren där han sydde ”många” stygn som han skrev i anteckningarna då han ärligt glömde räkna den för vi hade det så trevligt och småpratade. Fantastisk läkare på alla sätt.

Jag bestämde mig för att åka till akutpsyk och stödet var snäll och följde med mig dit. Jag träffade en ny kvinnlig läkare och en av mina favoritskötare, K, satt med på samtalet. Det blev förlängt besök till på måndagen då jag träffade min läkare i öppenvården som tyckte jag skulle stanna några dagar vilket jag också gjorde. På avdelningen var det ovanligt lugnt, det enda utbrottet och skriket kom ifrån mig efter att jag kommit tillbaka efter en promenad och blåste 0,44. Man får inte vara på avdelningen berusad men jag ville verkligen röka. Två skötare släpade in mig på rummet och jag skrek och slog i väggarna. Dagen efter blev det bestämt att jag skulle skrivas ut idag (torsdag) men jag träffade arbetsterapeuten och hon gjorde mig glad och motiverad så jag bad om att få åka hem direkt – vilket jag fick.

Nu är lamotriginet höjt och jag är insatt på venlafaxine igen. Det tog jag när jag var runt 19 år och jag minns att om jag glömde kapseln en morgon och åkte till skolan så var det bara att åka hem igen och ta kapseln för att fungera. Minns inte exakt hur det kändes då, men jag minns att det var fruktansvärt så jag hade oftast en extra kapsel i väskan ifall att jag skulle glömma den på morgonen. Nu för tiden har jag stödet som ger mig medicin vid varje dos o distrikta som delar så då är det svårt att glömma..

Saker man ser, gör och lämnar

Jag har blivit erbjuden en anställning där jag arbetstränar. Det blir antingen 25% eller 50% beroende på hur mycket jag klarar. Ska långsamt öka till 50% och se om jag klarar av det. Jag har också fått beslut om busskort varje månad från försäkringskassan så jag tar mig till mina aktiviteter på veckorna. Jag var på FK idag och fyllde i papper om att förlänga aktivitetsersättningen. Har haft det i ett år nu men har rätt till full ersättning även nu då jag inte kan jobba heltid (och kommer nog aldrig att kunna heller)

Jag höll mig nykter i 17 dagar men idag köpte jag alkohol som jag drack. Naltrexon verkar göra sitt jobb på alla sätt för jag känner knappt något fast jag dricker. 

Det blev tomat- och bönsoppa med basilika till middag. En knäckemacka till det och ett glas sockerfri julmust blev det också. Det är sällan jag lagar middag men idag blev det så. Ikväll kommer L från stödet och han är bra.