Vad gör man när man är tillfreds? Får man vara tillfreds?

Idag har jag städat. Även på balkongen och där är det mysigt numera. Min hund har hittat ny favoritplats under stolen. Jag har satt upp insektsnät så jag kan ha balkongdörren öppen utan att jävla bromsar och annat tull ska ta över min lägenhet. Jag mår bra av att städa, att ha det rent och fint omkring mig är oerhört viktigt för mig. Oreda, smutsiga golv och oorganiserade skåp stressar mig och jag är _extremt_ stresskänslig. Nu när det är städat och fint och jag är nyduschad, lagomt trött och fräsch så sitter jag ändå här och längtar efter rakbladet mot min hud. Jag längtar efter blodet. Vill känna svagheten, yrseln, andnöden och illamåendet av blodförlusten. Jag vill se mitt fett, mina muskler. Jag vill känna allting pulsera och bara tömma mig på blod. Men jag vill inte dö.

Det är läskigt att må bra, det är helt nytt för mig. Jag är en sån som inte kan hantera någon känsla alls, jag blir rädd för mig själv när jag är glad. ”Får du vara det?” säger terapeuten, nej det får jag inte. Men jag önskar att jag fick, för mig själv. Att jag tillät mig själv att få känna sig nöjd, glad och stolt. Men det går inte, jag måste sabotera för mig själv hela tiden. ”Det är rätt vanligt”, säger terapeuten. Ok, enda bra med det är ju att jag räknas som ”vanlig” i åtminstone ett sammanhang.

Jag har det alltid rent och städat omkring mig. Jag mår dåligt av oreda. Enligt en psykolog så vill jag ha så organiserat, rent och städat omkring mig för att jag på insidan bara är kaos. Ett sätt för mig att ta kontroll, att utöva mitt kontrollbehov på. Så kanske det är, det låter som att det kan stämma ganska bra. För jag är kaos. Jag är som sagt extremt stresskänslig och vet om det, jag kan bli psykotisk av för mycket stress. Dissocierar rätt ofta men var längesen jag fick psykos nu. Jag städar för att det ger mig lugn, jag blir lugn av att städa. Jag mår bra av att städa. Många tycker jag är ”pedantisk” och har ”städmani”, men det är ett sätt för mig att hantera stress och press och fortsätta ha ett någorlunda balanserat liv.

Men nu sitter jag här i min rena fina lägenhet. Alla kartonger kastade, balkongen är fin, golven rena, disken diskad, garderoben rensad, badrumsskåpen sorterade, tvätten sorterad, ren tvätt vikt. Allt är klart, jag kan inte göra så mkt mer. Vad gör man då? Vad gör man när man inte städar? Det är det jag gör på fritiden, jag städar. För att hålla reda på allt kaos. Men vad gör man när man inte städar? Vad gör man när allt är rent och fint? När det grundläggande för att må bra är klart och i ordning, vad gör man då? Hur lever man livet? Vad gör man när man lever?

Jag vill inte skada mig. Inte idag. Vill jag fortfarande göra det imorgon så gör jag det. Jag vet hur det slutar. Igår mitt i natten bankade det på dörren ”polisen kommer och hämtar dig snart” men jag talade mig ur det. För jag hade inte gjort någonting, och vad de vet hade jag inte tänkt göra något heller. Så jag sa som det var (men undanhöll det mesta) och lugnade alla, jag behövde inte tas in igen. Men det kanske hade varit bra om det skett, för jag är inte stabil. Jag är på bristningsgränsen, även fast jag gjort det så bra som möjligt. Jag har städat. Handlat saker jag inte är rädd för att äta, ätit och tagit antabus så jag inte kan dricka. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Och det var längesen jag skrev här nu, och för mighjälper det att skriva av sig. Nu har jag gjort det.

Vad ska jag göra nu då?

Annonser