Dåligt

Det har varit dåligt senaste tiden. Var inlagd på psyk i två veckor, kom hem igår. Frivilligt inlagd! Terapeuten vågade inte släppa hem mig och jag gick med på att stanna ett tag. Påsken var jobbig, första gången jag inte var uppe i fjällen..

Nu är det åter till att kämpa mot boendestöd. Jag ska ringa avdelningen nu efter de haft lunch och kräva att läkaren säger till boendestöd att de ska lämna medicinerna i brevinkastet. Jag öppnar inte dörren för de jävlarna! De kan fara åt helvete. Ingen medicin Igårkväll, men lyckades sova bra ändå. Ingen medicin imorse så mår skit just nu, hjärnan fungerar inte. Orkar inte ens bädda sängen eller diska, bara sitter i soffan och kollar på TV4, typ våra bästa år eller nåt. Skit är det iaf.

Min terapeut och öppenvårdskontakt är lediga denna vecka så jag har INGEN att vända mig till. Som tur är har jag inte haft några självskadeimpulser eller suicidtankar sen jag blev utskriven. Men utan mediciner kommer de komma som ett brev på posten.. så det är bäst för läkaren att han pratar med boendestöd annars går det åt helvete.

Livet är pausat och jag vet inte ens om jag kan fortsätta min anställning på Samhall. Jag vet inte om jag ska börja plugga, gå tillbaka till aktivitetsersättning 100%, ha en annan anpassad anställning, slänga mig i sjön med sten i fickan eller flytta in i soffan och skaffa en kattlåda pt hunden och aldrig mer gå ut. Jag vet inte när jag för pengar, hur mycket jag får och vilka pengar jag får i fortsättningen. Jag vet INGENTING och jag känner mig så hopplös och liten. Jag är ingenting, det ska inte bli nåt av mig helt enkelt. Traumabehandlingen blir inget av, jag är för instabil för det. Vi gick för fort fram.

Nu ska jag ta en cigg och dricka pepsi max, sen vila lite innan jag ringer avd. Mamma är orolig för att jag inte tar emot medicinerna och jag känner att jag måste försöka lösa det här på ett bra sätt för att inte göra henne ledsen och för att jag inte ska bli psykotisk igen

Annonser

hej sommar

Jag har haft 2 1/2 sjukt bra dagar!! I torsdags levde jag på riktigt och dagen var fantastisk. Igår kom en fin vän och kollega och hälsade på. Vi gick omkring i parken och jagade pokemons, drack slushie och njöt av sommarsolen. Idag har jag fyndat en snygg, lång klänning med långa armar! Så nu kan jag slippa svettas ihjäl och ändå vara fin utan att behöva visa armarna. Jobbigt när man ser ut som man gör och inte kan gå omkring i kortärmat bland folk som kan ta illa upp på något sätt. Det är mycket barn överallt nu också och jag får så dåligt samvete när barnet frågar en vuxen i sällskapet vad hon har gjort på armarna och vuxna människan tittar snabbt på mig med sorg, skam och irritation i blicken och försöker komma på vad hen ska säga till det lilla barnet. Själv brukar jag säga att jag helt enkelt gjort illa mig, slagits med tigrar, varit sjuk på insidan och fått märken på utsidan eller att jag smygit omkring i hallonsnåren. Det beror på åldern på ungen. Jaja nog om det

Jag köpte med cigaretter åt en medpatient som inte får gå ut och så köpte jag glass som jag ska bjuda avdelningen på efter middag. Det är sommar

kaos igår igen

Igår var det kaos. Jag tappade kontrollen igen och kastade saker, skrek och försökte slå personalen. Jag kastade en stol i väggen där det blev ett fint märke. Tre personal höll fast mig på golvet tills bältessängen rullade in och de lyfte upp mig, spände fast mig och försökte få mig lugn. Det funkade till viss del. Min öppenvårdsläkare hade jouren och han skulle komma in i rummet då fick jag ännu mer panik för jag ville inte att han skulle se mig sådär. Han kom in, ordinerade en stesolid injektion och försökte prata med mig men jag bara skrek att han skulle låta dem släppa mig loss. Det här hände runt kl 20 och sen när nattpersonalen tog över tillsynen vid 21 så somnade jag. Jag minns att de tog av mig min tshirt som var genomblöt av svett men minns inte att jag lade mig i sängen, men sov gjorde jag. De väckte mig flera gånger på morgonen men jag ville inte ha frukost och inte ta medicinerna. En skötare kom in och pratade med mig runt 11 och då klev jag upp och rökte. Jag har träningsvärk i hela kroppen, skavsår på hälarna och sjukt ont i mina handleder som jag hade ont i innan också. Jag har typ växtvärk i armen. Och allt gör ont.

Min telefon gick sönder också så idag var jag och köpte en ny för jag pallade inte vänta flera dagar på att den skulle ersättas. Men jag ska ringa försäkringsbolaget angående den och få den utbytt så har jag en reservtelefon som jag alterrnativt kan sälja. Imorgon får jag också åka på jobbet och det känns bra. Det ska bli kul att träffa kollegorna igen och kul att komma igång med det projekt vi har på gång som startar upp på riktigt till hösten. Men först affärsutveckling och så ska vi fixa budget och skit. Avtal ska skrivas osv.

Ikväll blir en lugn kväll. Min syster kommer i eftermiddag hit för att vi ska prata igenom det som hände igår. Jag sa så elaka saker till henne och hon betedde sig illa så vi ska bli sams om det och lova varandra lite saker vi inte ska göra mot varandra. En sak vi redan lovat varandra är att inte ta livet av oss – och det håller vi fast vid. Hon mår bättre nu men det hjälper mig att hålla mig levande. Dock en överdos efter det men..

boende till hösten

Jag får inte plats på boende förrän till hösten… Läkaren ska göra en ny plan för mig för det är fan sjukt att jag ska behöva vara inlagd i fem månader när jag har ett hem och har börjat terapi och allting. Läkaren verkar tycka det med för jag behöver inte vara inlagd så länge, hoppas jag. Det hoppas läkaren med.

Jag har fått fin kontakt med en annan tjej här på avdelningen. Hon är så lättsam och härlig. Sist vi var inlagda tillsammans var hon väldigt dålig men hon minns mig precis som jag minns henne. Och nu har vi börat lära känna varandra det är kul.
På torsdag ska jag på jobbet en sväng och hem och hämta ut mina paket från usagodis!

Igår tappade jag kontrollen helt. Jag skrek, smällde i dörrar, sparkade på saker, knuffade på personalen, rev en personal på armen när de tryckte ner mig. Till slut var det 4 personal på mig och jag blev lyft till bältessängen där jag fick en injektion stesolid. Första gången jag får en spruta, sista också hoppas jag. Jag har fortfarande ont i rumpan. Men jag kan förstå att de gjorde som de gjorde, hela jag var kaotisk. De fick ”fösa bort” andra patienter från dagrummet då mitt rum ligger precis utanför det. De stängde slussarna för jag bara skrek och skrek. Fyfan vad jävla hemskt det var. Jag var så arg och förtvivlad så jag trodde jag skulle dö.

Jag fick sprutan vid 15, åt middag strax efter 17 och somnade därefter med extravak. Jag sov 14 timmar inatt. Extravaket tog läkaren bort (tack och lov), men risktillsyn har jag. Och jag har idag fått tillåtelse att lämna avdelningen för att hämta och lämna min hund. Min hundvakt kunde inte ha honom längre men som tur var så löste det sig med en bekant som kunde ta honom. Två personal följde med och det var lite pinsamt men. Jag var på DBT idag där vi gick igenom gårdagens händelse i kedjan och så har jag fått färdighetsträningsboken och min första hemuppgift.

En lång uppdatering

Jag har inte pratat med läkaren sedan i måndags, varför vet jag inte. Han har väl inget att säga mig. En av skötarna (som smet in i rökrummet med mig) frågade mig om jag visste vad som ska hända framöver. ”Du är ju här på LPT nu, men hur ser planeringen ut?”

Ja, det finns väl ingen just nu. Jag hoppas att jag slipper flytta till min ”hemavdelning” för kommer jag dit så tar jag mig aldrig därifrån. Avdelningsläkaren där har sagt till mig att om han skriver ut mig och jag skadar mig ”var tredje vecka eller nåt” så måste han ju skriva ett nytt LPT och då kommer han att förlänga tills jag slutat skada mig. Jävla idiot. Alltså om jag hamnar där uppe så kommer jag fan aldrig komma hem igen. Och jag har en hund att ta hand om. Och jag måste hem på måndag. ”Det är ju läkaren som bestämmer, om det inte blir så då? Vad händer med hunden då?” Då dör han. Han kan inte vara ensam hemma i flera jävla veckor??? Utan mat och allting. Jag måste hem.

Dessutom känner jag mig bättre. Självskadeimpulser kommer och går, men suicidtankar har jag inte haft på flera dagar. Igårkväll var jag väldigt orolig och det yttrade sig i att jag blev sjukt upp i varv. Jag vägrade ta medicinerna, sprang runt runt överallt och verkade manisk. Jag fick massa medicin till slut och lyckades varva ner och somna till slut.

Det finns en skötare här som var på praktik på denna avdelning i våras. Då träffades vi och kom bra överens och vi  byggde pussel (vilket han sa var typ det enda han gjorde). Han höll på att utbilda sig till behandlingspedagog. Vi har varit ute på promenad igår och idag. Igår gick vi 5 km och idag gick vi 3 km. Han berättade att han nu är färdigutbildad och har en anställning här på avdelningen (tack vare mig och pusslet 😉 ) nu. Han och jag har väldigt mycket gemensamt och han är väldigt bra att prata med. Han bjöd på glass i solen och jag fick smaka hans som var godare än min haha.

Min något maniska medpatient ”blåbärspojken” (eller mannen, han är 56  år.) har blivit flyttad till en annan avdelning. Vi bytte nummer och mail. Han fixade en tävling som skulle avgöras imorgon där skötare J jobbar igen, men jag har fått ta över den tävlingen. Hur som helst så är det ensamt nu. Ingen att röka med, busa med, dricka kaffe med, lösa korsord med, hjälpa med saker inte han får göra (och han med saker jag inte får göra). Imorgon är det fredag och jag hoppas på att få prata med läkaren för att höra vad hans plan är.

tillbaka på tvång

På kvällen i fredags fick jag nog av den sura personalen på avdelningen och skrev ut mig själv. Det var min förra läkare, dr. Dubb, som var jour och jag vet hur man ska handskas med honom för att få honom att göra som jag vill, haha. Så jag slapp undan ett LPT, då iallafall. På lördagkväll så skar jag mig igen hemma. Jag hade också druckit men inte så jättemycket. Blåste inte ens 1 promille när jag var på avdelningen. Jag blev ihopsydd på akuten med 9 stygn och sen tillbaka till avdelningen där jag stannade frivilligt på POL-besök (när man väntar med att träffa läkaren till dagen efter). Läkaren jag träffade skrev ett vårdintyg som läkaren på avdelningen idag ”godkände” så nu är jag på LPT – igen.

Igårkväll blev det tokigt. Jag fick massa lugnande och somnade halv nio på kvällen så jag träffade inte nattpersonalen förrän på morgonen. En av mina favoriter satt och pratade med mig en stund innan dagpersonalen rapporterat.

Jag träffade dr Lenn som är avdelningsläkare och vi hade ett givande samtal. Han tror på mig och fick mig att tro lite på mig själv också. Jag får gå till DBT imorgon och till läkaren på onsdag. dr Lenn har skickat en remiss till neurologen som ska kolla på mina armar. Han tog också bort tillsynen jag haft sen i söndags.

 

Fuck krisplan vi krisar istället

Det har rullat på helt ok hemma senaste veckan. Jag har dock gjort saker för att jag är tvungen och inte haft tid att slappna av. Utan man måste städa, tvätta, rasta hunden, laga, plugga, jobba. Inte sjunga, måla, korsord eller något annat alls. Och sen sa det pang.

Igårkväll drack jag två öl tillsammans med en tablett (ej ordinerad och narkotikaklassad, go figure typ) mitt i ångesten som byggts upp under typ en månad och som sen exploderade. Jag skar mig djupt i armen och fick spendera natten och morgonen på akuten hos kirurgen. 22 stygn blev det. Jag blev skickad till psykakuten för bedömning där jag träffade en jävla hor-läkare (sorry not sorry) som sa att han skulle grunda vårdkntyget på att jag inte kan lägga om armen hemma själv???? Han var inte helsvensk och förstod väl fan inte ens vad han själv sa. MEN det blev frivillig inläggning.

Läkaren var bekymrad idag över att en del av armen fortfarande är bortdomnad fast det är 11 timmar sen den bedövades. Imorgon ska han kolla vidare på det för det kan helt enkelt vara så att bedövningen gått jävligt djupt. Eller så har jag skurit sönder en nerv. Kirurgen var iallafall glad över att senor och muskler precis hade klarat sig. Sköterskan som la om armen idag här på psykiatrin undrade om jag kände igenom honom, och hinder gjorde jag. Det var han som kom in när jag tryckte på ”knappen” (så personalen kommer) för att jag hade ett gruskorn i knät (?? Psykotisk haha) och hade på något vis lyckats skära upp knät för att ta ut det. Jag ville bara visa dem att det faktiskt var ett gruskorn där och att det var borta. Han tryckte då på sitt larm. In med sköterskor, förband, hot om bälte, bort med anda patienter från korridoren så jag kunde föras till behandlingsrummen. Sen blev det kaos. Anyways: När han drog upp mina ärmar idag så sa han ”det har blivit en del ärr de senaste åren du”. Incidenten med gruskornet var för 5 år sedan. Och jag minns honom så väl. Gruskornsförstöraren. På den tiden hade jag bara ”små” ärr lite här och där. Idag ser jag hemsk ut tydligen. Mer om det i annat inlägg..

Jag lär få stanna över helgen och jag tänker inte bråka med personalen (eller medpatienter..) utan hålla mig lugn och sansad tills läkaren släpper ut mig. För frivilligt är det aldrig – vill man ut så konverterar de till LPT. Idioter. Jag ska sova när jag förväntas sova, göra ”normala” saker som se tv och läsa tidningar, äta måltiderna så gott det går (de vet redan att jag är dålig på att äta).

Jag har haft träff med dbt terapeuten och hon verkar helgrej. 

Sorry för rörigt inlägg men jag hade mycket att säga. Plus att jag har tråkigt. hoppas jag får chansen att åka hem imorgon!

Utskrivning

Imorgon blir jag utskriven från avdelningen. Jag ska åter hem och försöka få ihop vardagen. Om någon vecka börjar jag DBT och så kommer det hända en hel del andra grejer som utbildning och flytt till gruppboende i sommar. Jag känner mig lite kluven, jobbigt att komma hem när man varit inlagd så länge Det blir så svårt att anpassa sig tillbaka till det som borde vara normalt. Alltså livet hemma, eget ansvar. Ett hem fullt med möjligheter till att skada sig. Jag ska kasta alla mina rakblad iallafall, det är en bra början. Sluta dricka kommer jag inte klara. Men sluta skära mig måste jag sluta med. Det går ju för långt när man nästan har ihjäl sig pga av det. Hade inte stödet hittat mig hade jag förblödit och inte levt idag.

Jag är faktiskt motiverad att göra livet bra igen. Jag vill tro att jag lämnat det detstruktiva men lovar inget för jag är ganska säker på att jag kommer falla tillbaka. Det vet jag. Men för varje gång jag går under så lär jag mig mer och mer om hur jag ska undvika det.

jag ska aldrig ignorera dig igen

Nu är jag utskriven från avdelningen. Min dator gick sönder så jag har inte haft möjlighet att uppdatera här. I måndags hade vi vårdplanering och det bestämdes att jag ska ansöka om gruppboende i grannkommunen. Alltså ska jag flytta. Jag har två läkarutlåtanden och 3-4 bedömningar av arbetsterapeut, psykologer och nån annan säkert.

Jag väntar fortfarande på en tid för besök på beroendeenheten och har nu också fått remiss till DBT-teamet. Mycket troligt startar en grupp i vår och jag kommer mycket troligt att vara med där. Så det går väl framåt här i livet.