Dåligt

Det har varit dåligt senaste tiden. Var inlagd på psyk i två veckor, kom hem igår. Frivilligt inlagd! Terapeuten vågade inte släppa hem mig och jag gick med på att stanna ett tag. Påsken var jobbig, första gången jag inte var uppe i fjällen..

Nu är det åter till att kämpa mot boendestöd. Jag ska ringa avdelningen nu efter de haft lunch och kräva att läkaren säger till boendestöd att de ska lämna medicinerna i brevinkastet. Jag öppnar inte dörren för de jävlarna! De kan fara åt helvete. Ingen medicin Igårkväll, men lyckades sova bra ändå. Ingen medicin imorse så mår skit just nu, hjärnan fungerar inte. Orkar inte ens bädda sängen eller diska, bara sitter i soffan och kollar på TV4, typ våra bästa år eller nåt. Skit är det iaf.

Min terapeut och öppenvårdskontakt är lediga denna vecka så jag har INGEN att vända mig till. Som tur är har jag inte haft några självskadeimpulser eller suicidtankar sen jag blev utskriven. Men utan mediciner kommer de komma som ett brev på posten.. så det är bäst för läkaren att han pratar med boendestöd annars går det åt helvete.

Livet är pausat och jag vet inte ens om jag kan fortsätta min anställning på Samhall. Jag vet inte om jag ska börja plugga, gå tillbaka till aktivitetsersättning 100%, ha en annan anpassad anställning, slänga mig i sjön med sten i fickan eller flytta in i soffan och skaffa en kattlåda pt hunden och aldrig mer gå ut. Jag vet inte när jag för pengar, hur mycket jag får och vilka pengar jag får i fortsättningen. Jag vet INGENTING och jag känner mig så hopplös och liten. Jag är ingenting, det ska inte bli nåt av mig helt enkelt. Traumabehandlingen blir inget av, jag är för instabil för det. Vi gick för fort fram.

Nu ska jag ta en cigg och dricka pepsi max, sen vila lite innan jag ringer avd. Mamma är orolig för att jag inte tar emot medicinerna och jag känner att jag måste försöka lösa det här på ett bra sätt för att inte göra henne ledsen och för att jag inte ska bli psykotisk igen

Annonser

Nytt rekord

3 månader sen jag skrev!

Det har varit rätt lugnt senaste tiden. Jobbet har gått.. sådär. Mestadels klarar jag av dagarna men har varit borta i perioder pga anledningar. Var 106 dagar självskadefri men det gick åt helvete i onsdags, skar mig även igår och vill så gärna göra mer. Djupare, mer blod. Men jag försöker stå emot även fast jag vet att jag inte kommer orka så länge till. Bättre att dra ut på det. Försöker motivera med att jag har massor med tider inplanerade i veckan och skär jag mig o åker till akuten riskerar jag att bli inlåst på psyk.

Just nu kan jag verkligen inte tänka på annat än självskada, det går runt runt i huvudet. Det har varit i min hjärna konstant sen i onsdags då jag bara skar små sår som inte var jättestora så de hade gått att tejpa. Jag var på akuten men de sket fullständigt i mig, efter 8 timmar hade de ropat upp mig men jag gick efter 4. Jag skämdes över mig själv, att jag kom tid och tog deras tid mär andra människor var sjuka eller skadade ”på riktigt”. Jag sprang gråtandes därifrån, hem och dagen efter ringde jag HC som hjälpte mig. Men innan jag gick dit skar jag mig igen och det behövde sys, en läkare på HC var snäll och tog sig tid till det. Det blev bara 7 stygn så det gick fort.

Men nu tänker jag bara på att jag vill ha fler, skära djupare, blöda mer. Jag är så jävla sjuk i huvudet. Men som sagt jag kan inte bli inlagd nu och de flesta läkare vet att när jag börjat självskada är det svårt att sluta. Vill bara ha mer och mer och det blir allt farligare. Fan också

Två månader sen igen

Nu är det två månader sen jag skrev igen.. måste komma ihåg bloggen oftare.

Det har varit ganska jobbigt då och då, jag klarade 98 dagar självskadefri och jag är glad ändå. Det har varit en period med mkt självskada men nu är det ca en vecka sen sist. Det blev en tur med ambulansen en av gångerna för jag fick inte till att stoppa blödningarna själv. Det var två killar från min förra ort som precis hade lämnat en patient och fick åka på mitt ärende då alla ambulanser i stan var upptagna. Det var skönt för jag har träffat dem ett PR gånger förut, och jag fick sitta i ambulansen! Det känns så ovärdigt att ligga tycker jag.. man känner sig så tillintetgjord? Av nån anledning haha. Eftersom min ansvariga dsk inte har koll (vet hen ens att jag finns?) så gjorde jag hens jobb och tog mina stygn själv. 50 st och några madrasstygn som gör så jävla ont att ta bort.. men det gick bra, jag har tejpat och lagt om så det får läka ifred.

Imorgon onsdag kl 9 ska jag på möte med en arbetsgivare 🙂 det är ett företag som hjälper människor ut i arbetslivet, jag kanske går in mer på det senare. Just nu skäms jag lite över det.. obefogad och dömande skam. Dumt. Men men. Jag kommer jobba 50% och behöver ansöka om förlängd aktivitetsersättning då det går ut i februari, men jag är osäker på om jag ska söka 100% och ha vilande 50% eller söka 50% bara. Får se vad min kontakt på försäkringskassan säger efter mötet imorgon.

Min ekonomi är kaos.. verkligen KAOS. Jag har sagt upp min gode man för jag klarar inte av att någon annan ska ha kontroll över mina pengar och jag inte ens vet vad jag får för post. Jag ska istället hitta någon som kan hjälpa mig att göra och följa en budget, en som jag litar på. För min gode man gjorde fel redan från början, och jag har svårt att lita på människor och mitt förtroende för honom försvann på en gång.

Men annars rullar vardagen på. Jag har kommit tillrätta i min nya lägenhet och jag och min hund trivs väldigt bra 🙂 jag har ett par destruktiva relationer att avsluta och har i hemuppgift till nästa individualsession att skriva ett manus för att avsluta relationer. Jag måste få bort de här personerna ur mitt liv, de drar bara ner mig och vissa även sig själva i och med att de har kontakt med mig.. inte för att just det är mitt problem men, ändå inte så kul.

Jag är 3 mån drogfri. Alkohol dricker jag ibland, inte alls som förut. Tar antabus men hoppar över den ibland för att kunna ta mig ett glas vin eller en öl (eller tre).

Framöver ska jag försöka komma ihåg att blogga minst en gång i veckan iaf!

Längesen jag skrev

Hej allihop!

Nu är det typ 2 månader sen jag skrev sist. OTROLIGT mycket har hänt, mycket positivt. 

Jag har varit självskadefri i 67 dagar idag! Önskan och tankarna på att skada mig har bara försvunnit, jag vet inte hur det gått till men jag är jävligt glad. Jag vill inte skära mig längre, jag behöver inte det! Jag har även äntligen fått en god man, vi väntar på att tingsrätten ska ta beslut innan han kan börja. Så skönt att få hjälp med det ekonomiska, för det funkar inte alltså.. 

Och så har jag fått en ny lägenhet!! Det är jag så himla glad för. Min anställning på jobbet gick ut den 31 augusti, och jag kommer inte att gå tillbaka dit något mer. Jag jobbar inte gratis, dessutom är företaget dödsdömt.. Jag ska börja plugga in matte 2, det är jag nervös inför och hoppar fram och tillbaka mellan att se fram emot det och att vilja hoppa ur för jag kommer inte klara av det. Jag har inte behövt vara på avdelningen på exakt (på dagen!) 2 månader. Mitt LPT går ut i oktober och jag är ganska säker på att de inte kommer eller ens kan förlänga 🙂 så jag kommer bli fri!

Jag är snart klar med fas 1 i DBTn. Eventuellt kommer jag behöva byta terapeut då, då min nuvarande ska börja jobba 60% med ett projekt och kanske det räcker så hon kan vara på dbt teamet 40%. Men det vet vi inte än. Det känns ok om det skulle bli så att jag får byta iallafall, får ju välja vem jag vill ha också haha. 

Jag har begärt ut handlingar från hovrätten och tingsrätten från den våldtäkt jag blev utsatt för av en nära släkting 2008. Jag har typ förträngt allt, och det var bra att jag läste igenom händelseförloppet. Det känns som att jag fått tillbaka en liten del av mig själv. Dessutom var det inte alls så jobbigt som jag trodde att läsa det. 

En lite dålig sak är att maten har börjat krångla. Jag äter alldeles för lite och psykiatrin håller koll på min vikt. Jag har haft anorexi, men det var typ 4-5 år sedan. Det finns lixom i bakhuvudet, men jag ska inte falla mer i det träsket igen. Aldrig! 

Jag har börjat umgås mer med vänner. Vuxna, ”normala”, trevliga vänner som vill göra vanliga saker istället för att bara supa, knarka och hitta på djävulskap. 

Det är höst, vilket är min favoritårstid 🙂 tända ljus, mys under filt framför en film med en kopp té och typ 4 satsumas. 

Jag har också slutat med all neuroleptika. Risperidon är utsatt och jag känner mig mindre ”dimmig”, korkad och trött. Dock har jag svårt att somna på kvällarna. 

Jag har också bestämt mig för att sluta med droger. Än så länge tar jag Antabus och jag kan inte hantera att dricka alkohol just nu, så det kommer jag fortsätta med även om LPT går ut och det inte längre är ett krav för permission. För jag behöver ha Antabus. 

Jag har också bestämt att jag ska undvika destruktiva relationer. Alla mina ”pundarvänner” kommer jag sluta umgås med. När de är rena får de gärna höra av sig. Jag vill inte vara i den världen. Även andra destruktiva relationer har jag avslutat. Personer som sänker min livskvalitet på något sätt. 

Jag mår så bra nu för tiden. Dock hände allt ovan på en gång, så det har varit stressigt men jag har kunnat hantera det bra. För ett år sedan hade jag tagit livet av mig, eller åtminstone försökt. Jag är stolt över mig själv! 

Vad gör man när man är tillfreds? Får man vara tillfreds?

Idag har jag städat. Även på balkongen och där är det mysigt numera. Min hund har hittat ny favoritplats under stolen. Jag har satt upp insektsnät så jag kan ha balkongdörren öppen utan att jävla bromsar och annat tull ska ta över min lägenhet. Jag mår bra av att städa, att ha det rent och fint omkring mig är oerhört viktigt för mig. Oreda, smutsiga golv och oorganiserade skåp stressar mig och jag är _extremt_ stresskänslig. Nu när det är städat och fint och jag är nyduschad, lagomt trött och fräsch så sitter jag ändå här och längtar efter rakbladet mot min hud. Jag längtar efter blodet. Vill känna svagheten, yrseln, andnöden och illamåendet av blodförlusten. Jag vill se mitt fett, mina muskler. Jag vill känna allting pulsera och bara tömma mig på blod. Men jag vill inte dö.

Det är läskigt att må bra, det är helt nytt för mig. Jag är en sån som inte kan hantera någon känsla alls, jag blir rädd för mig själv när jag är glad. ”Får du vara det?” säger terapeuten, nej det får jag inte. Men jag önskar att jag fick, för mig själv. Att jag tillät mig själv att få känna sig nöjd, glad och stolt. Men det går inte, jag måste sabotera för mig själv hela tiden. ”Det är rätt vanligt”, säger terapeuten. Ok, enda bra med det är ju att jag räknas som ”vanlig” i åtminstone ett sammanhang.

Jag har det alltid rent och städat omkring mig. Jag mår dåligt av oreda. Enligt en psykolog så vill jag ha så organiserat, rent och städat omkring mig för att jag på insidan bara är kaos. Ett sätt för mig att ta kontroll, att utöva mitt kontrollbehov på. Så kanske det är, det låter som att det kan stämma ganska bra. För jag är kaos. Jag är som sagt extremt stresskänslig och vet om det, jag kan bli psykotisk av för mycket stress. Dissocierar rätt ofta men var längesen jag fick psykos nu. Jag städar för att det ger mig lugn, jag blir lugn av att städa. Jag mår bra av att städa. Många tycker jag är ”pedantisk” och har ”städmani”, men det är ett sätt för mig att hantera stress och press och fortsätta ha ett någorlunda balanserat liv.

Men nu sitter jag här i min rena fina lägenhet. Alla kartonger kastade, balkongen är fin, golven rena, disken diskad, garderoben rensad, badrumsskåpen sorterade, tvätten sorterad, ren tvätt vikt. Allt är klart, jag kan inte göra så mkt mer. Vad gör man då? Vad gör man när man inte städar? Det är det jag gör på fritiden, jag städar. För att hålla reda på allt kaos. Men vad gör man när man inte städar? Vad gör man när allt är rent och fint? När det grundläggande för att må bra är klart och i ordning, vad gör man då? Hur lever man livet? Vad gör man när man lever?

Jag vill inte skada mig. Inte idag. Vill jag fortfarande göra det imorgon så gör jag det. Jag vet hur det slutar. Igår mitt i natten bankade det på dörren ”polisen kommer och hämtar dig snart” men jag talade mig ur det. För jag hade inte gjort någonting, och vad de vet hade jag inte tänkt göra något heller. Så jag sa som det var (men undanhöll det mesta) och lugnade alla, jag behövde inte tas in igen. Men det kanske hade varit bra om det skett, för jag är inte stabil. Jag är på bristningsgränsen, även fast jag gjort det så bra som möjligt. Jag har städat. Handlat saker jag inte är rädd för att äta, ätit och tagit antabus så jag inte kan dricka. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Och det var längesen jag skrev här nu, och för mighjälper det att skriva av sig. Nu har jag gjort det.

Vad ska jag göra nu då?

En kväll på akuten och en natt på psykakuten. TW: självskada, ätstörning,

Påskhelgen och annan skit efter det orsakade kaos igår. Skar mig djupt och blödde mycket, ringde avd för att fråga om vi kunde göra en deal att om jag åkte till akuten frivilligt så skulle de inte låsa in mig. Men sköterskan sa att det kunde inte han bestämma, utan jag skulle åka ambulans in (var så yr och så efter blodförlusten) och när jag var färdigbehandlad på akuten skulle jag träffa primärjouren på akutavdelningen på psyk. Ortopeden undersökte armen noga och konstaterade att radialas nerven och en sena är skadad, men ingenting som blir bättre av att åtgärdas operativt så han sydde ihop och jag hoppas att jag får tillbaka känseln på handryggen. Det är konstigt att jag träffade den nerven för den går på utsidan handleden och det var på insidan såret var.. läkaren tyckte också att det var underligt, men jag hade kommit så djupt ner. Jag är sjuk i huvudet. Iallafall så kom jag till akutavdelningen vid 22 och läkaren som var sympatisk och förstående utan att döma det minsta tyckte att jag skulle stanna kvar över natten då det var sent, och det gick ändå inga fler bussar (roligt att bo utanför stan i obygden…). Imorse fick sköterskan som gav mig medicin panik när hon såg min hand som var som en ballong, blå och iskall. Sjuksköterskestudenten på akuten hade stasat för hårt för när de släppte blodtrycksmanchetten (för att stoppa blodet så de kunde undersöka såret) så började det tokblöda. Men sköterskan på avd lindade upp och satte nytt förband, nästan all svullnad har gått ner och den är inte längre blå och kall.

Jag träffade dbt terapeuten, vi hade bokat tid men hon kom en halvtimme tidigare. Jag träffade läkaren efter 15 min med terapeuten, fick besked att jag fick åka hem och att jag måste börja med järntabletter och jag fick världens ångest. Jag kan inte lita riktigt på mig själv och blir så triggad av blodvärdet, jag vet inte varför. Jag vill bara sänka det ännu mer. Men jag och terapeuten triggade känslor och tränade på att reglera dem, så det känns som att jag har verktyg att reglera ner känslorna nu i helgen. Framför allt validera dem och våga känna dem. Men jag är dum i huvudet och har köpt alkohol, jag hatar mig själv. Alkohol är en stooooor sårbarhet för mig och det händer alltid skit. Jag vill verkligen inte skada mig och bli inlåst igen och missa jobbet och skit, men samtidigt vill jag bara skära en sista gång. Skära djupt, förlora massa blod och tyna bort. Fan också.

Jag har inte ätit på två dygn vilket triggar igång ätstörda tankar, jag hatar det. Men jag kan inte förmå mig att äta, det känns så bra att vara så tom som jag är. Får jag inte vara tom på känslor och blod så får magen vara tom.

Fan vad jag  bara vill  lksghdskjfnkjsdnfjg ¨åååh måste stå emot

update

Nu var det ett tag sen jag skrev. Jag fick åka hem dagen den 13 mars och har varit hemma sen dess. Eller ja, jag var hemma hos mamma i fjällen en vecka och så var jag på NUS i Umeå och fick diagnosen keratokonus och planerad tid för operation på ena ögat till att börja med. Man tar bara ett i taget för man måste ju kunna se någonting iaf, om än bara med ena ögat under några dagar! Jag kommer att vara vaken, det görs ofta under lokalbedövning och det känns skitläskigt att läkaren ska SKRAPA på min hornhinna medan jag är vaken, men men.

Efter överdosen för två veckor sen så vill läkaren förlänga mitt LPT, det jävla aset. Jag kan förstå honom men jag blir så jävla less ,mest på mig själv för att jag är så impulsiv och dum i huvudet. Det skulle vara förhandling igår och jag fick inte veta något förrän dagen innan det, men när jag kom till konferensrummet där det skulle vara så mötte jag skötere L och sen kom läkaren och irrade omkring. Förvaltningsrätten hade inte ens kommit, de var en halvtimme sena och när det var dags för min tur så hade personen innan mig inte ens börjat sin förhandling. Min advokat var inte där heller av nån jävla anledning, men läkaren sa att han skulle hälsa dem att jag varit där, men inte kunde vänta på dem (jag hade ju min hund hemma och kunde inte lämna honom 1- 1,5 timme extra) och då skulle de vara tvungna att skjuta fram det. Min advokat ringde på sena eftermiddagen och han hade sett till att de inte höll förhandlingen utan mig. Scchysst.

Stödet har börjat vara hos mig mellan 18-20 på kvällarna, för det är oftast den tiden jag brukar skada mig . Och de har uttryckt rädsla inför mina besök till psykiatrin, för de vet aldrig vad de kommer få se när de kommer till mig den tiden. De har sett mig nedblodad, blod i hela lägenheten, medvetslös efter överdoser, skrikandes och sparkandes mot poliser och ambulanspersonal, nedtryckt och fängslad, sett min hund vara orolig för mig i allt tumult.
Jag får typ inga fler ”chanser” nu, jag får inte skada mig ALLS, jag får inte göra något dumt. Då tar de min hund ifrån mig (jag vet inte vilka ”de” är, men mamma har sagt det iaf) och det vägrar jag. Då har jag absolut INGENTING att leva för, förlorar jag honom så tar jag livet av mig på tre röda sekunder .Han är allt jag har och jag klarar mig inte utan honom.

Idag ska jag och M från stödet till stan och shoppa lite på skitbutiker som jag brukar kalla dem, typ ÖB, rusta, dollarstore. Det stuket, det blir kul. Hon är två år yngre än mig och världens skönaste, roligaste och gladaste människa! Hon är så härlig och sjukt cool, så det här blir nog bra.

polishandräckning

I måndags skar jag mig djupt i armen och distriktssköterskan gjorde mig jävligt förbannad då hon behandlade mig respektlöst och var allmänt dålig på sitt jobb. Är dock skyldig henne ett tack för att hon tog hand om min hund den kvällen.. Det blev polishandräckning till akuten och det var ingen fin upplevelse. De ringde på dörren och stod utanför i 20 min innan de hade ringt nån hos min hyersvärd som låste upp ytterdörren. Sen hade jag låst dörren till vardagsrummet och den dörren slog de sönder rutan på, låste upp och skrek åt mig att koppla hunden och hotade med att spraya mig när det tog 2 sekunder för mig att visa min hand. Ena polisen var typ från småland, 25-30 års åldern och riktigt hetsig och äcklig. De släpade ut mig till bilen utan skor och den hetsiga polisen satt bak med mig i bilen. De bojade mig mitt på motorvägen för att de trodde att jag försökte öppna dörren när jag bara rörde axeln. Äckelpolisen slog mig i ansiktet och tryckte ner mig i baksätet och sen på akuten så stod han och tittade på mig obehagligt och ´ucskade och befallde sköterskan att ringa efter vak på psyk.

PÅ akuten skulle kirurgen sy men hämtade ortopeden som ev ville operera. Han skulle återkomma morgonen efter till avd och kirurgen sydde. Sen sa ortopeden igen att det blir nog ingen operation. Det slutar inte blöda och jouren kommer och söker ortpeden men då var han på operation så hon pratade med en annan som inte ens kom och kollade. Jag ska till sjukgymnastiken på tisdag och få program för handen. Det gör så jävla ont i den och jag kan inte använda den länge innan fingrarna tappar styrka och motoriken försvinner helt typ 😦 Jag hoppas det går att fixa utan operation, för nu har de sagt att de inte ska operera och det är säkert för sent nu ändå. Jag måste också va försiktig med armen så inte muskeln slits av helt.

Jag fick komma hem redan i onsdags och då var mamma här med min hund. Hon åkte på fredagen och jag kände mig ensam och har haft mkt självskadetankar i helgen men har lyckats stå emot. Jag måste vänta till tisdag och se hur det blir med handen innan jag förstör min kropp ännu mer. Jag vill köpa fina, dyra rakblad. Jag är sjukt i huvudet.

ett helvete

I måndags tog jag en överdos och drack alkohol. Jag fick åka med ambulans i ilfart till akuta där jag fick dricka kol och bli ihopsydd, jag minns inget av det förutom när en sjuksköterska skulle rulla mig till hjärtintensiven och satte hjärtmonitorgrejen på min säng vid mina fötter. Jag vaknade på hjärtintensiven med syrgas och dropp, psyk kom och hämtade mig i rullstol och jag blev inlåst på avd. Jag skadade mig tisdag och onsdag sen satte de in extravak då risk inte räckte. Så jag hade extravak fram till måndag men lyckades ändå skada handen rejält medan en skötare bara tittade på typ. Jag önskar hon hade hindrat mig.. De röntgade men inga skelettskador och nu är handen bättre. När de tog bort vaket hade jag fått grejer hemifrån av en kompis och varken hon eller jag visste att det låg rakblad i neccessärren,. Jag hade redan tagit ett glas jag skulle skära mig med i duschen men tog rakblad istället. Blödde rejält, alltså REJÄLT och jag minns jag försökte kravla mig ur duschen men kom bara halvvägs. Personalen hittade mig efter en timme avsvimmad helt naken på golvet. De tejpade mig och satte tillbaka extravaket igen.
Mitt blodtryck sjönk och pulsen steg så de satte in ett konstigt dropp under natten. På morgonen tog de massa prover och sen tog de blodvärde och det låg på 43 så sjuksköterskan kom snabbt in och han och en skötare rullade mig i sängen till akuten där det blev mer prover och kirurgen sydde ihop mina sår sen gårdagen. Det bestämdes att jag skulle få blod och stanna på obs över natten för att kolla värde på morgonen och ev få mer blod. Nu ligger hb på 90 så jag behövde inget blod, men får absolut inte förlora mer. Läkarna sa att jag var nära på att ”stryka med” och undrade om jag gjorde det i suicidsyfte. ”Nej, inte egentligen” sa jag. Jag ville bara tömma mig på blod, fast då dör man ju..

Nu är all tillsyn borta för jag måste bevisa att jag klarar det så jag kan åka på permission på fredag. Jag ska känna efter om det känns bra att åka hem över helgen men jag tror inte det. För om jag skadar mig så får jag inte åka söderut i sverige för studiebesök med jobbet nästa vecka. Jag tror jag kommer skära mig ordentligt om jag åker hem över helgen, men jag får se hur det känns imorgon o fredag.

Just nu sitter jag i extravalets fåtölj, hoppas dom inte tar bort den haha så jag har något skönt att sitta nu. Jag mår mkt bättre idag än igår och klarar att sitta och ligga utan problem, blir dock väldigt trött av minsta lilla ansträngning men det kan bero på att jag ätit dåligt under en veckas tid och inte ätit något alls sen middagen igår då bara litegrann. Jag ska fixa lite dokument och så till jobbet på fredag, men först röka.

im back

Nu har jag inte skrivit på en månad, jag måste nog bli bättre på att skriva här. ni är ju ändå ett par stycken läsare, kul! Sen sist har det hänt en del grejer. Ett par allvarliga självskador där ett gick alldeles för långt och var under alkoholpåverkan. Muskeln skars nästan av men syddes ihop innan såret syddes ihop. Jag fick stanna på avdelningen men fick åka hem dagen efter (tack gode gud) om jag började med antabus igen, så det har jag gjort. En överdos slank in där nånstans också och hade kunnat sluta med döden om inte mamma ringt stödet som tog sig in i lägenheten och ringde ambulans. Det blev ett dygn på hjärtintensiven med vak och sen en natt på akutavdelningen med tjocka förband på armar och ben, sen vidare upp till min vanliga avdelning där jag är inskriven. Eftersom det varit en del självskador så har jag LPT kvar. Det löper ut i april och jag ska träffa läkaren igen i januari och eventuellt avslutar han tvångsvården då. På DBT går det ok, jag är jätteless på gruppen. Alla bara pratar känslor och har roligt samtidigt, gråter och missuppfattar alla uppgifter och är bara allmänt jobbiga att ha att göra med. Idag blev jag så less när de bara satt och berättade hur dåligt de mådde och att de behövde så mkt hjälp, sen började hon bredvid mig gråta och då fick jag nog. HÅLL ERA KÄNSLOR FÖR SIG SJÄLV känner jag, men så tänker tydligen ingen annan. Jag har blivit uppväxt med att man håller sånt för sig själv, ingen annan ska bry sig om hur man mår. Man ska inte lägga den bördan på andra.

Nu är det juletider och jag orkar ingenting. Jag vill inte fira med min syster för hon är sjuk i huvudet och jag kommer ha ihjäl henne om jag har otur. För hon är hemsk och provocera de och jävlig mot mamma och hennes sambo, jävla unge. 22 år och beter sig som en femåring. Så hittar jag ingen annanstans att sova så kommer jag fira jul själv. Vilket kommer sluta med att jag tar livet av mig för jag hatar att var ensam och vara ensam på julafton skulle döda mig bara det.

En i stödet ska sluta i januari. Han som blivit en av mina bästa vänner. Men han sa att det inte blir det sista jag ser av honom för han kommer komma och hänga och dricka kaffe ändå. Tack gode gud. Han hade gruvat sig länge för att berätta för mig och jag kunde knappt hålla tårarna tillbaka när han gjorde det, jag försökte spela oberörd men jag var nog genomskinligare än heligt vatten. Den dagen han jobbar hos mig sista gången kommer det inte gå, jag kommer inte kunna hålla mig. Det känns så tråkigt, han har trots allt varit hos mig flera kvällar i veckan i ganska precis 2 år.

Framöver har vi mkt på jobbet och jag har mycket inom vården också. Antabus och dbt tar upp hela mitt liv typ. På hälsocentralen är de dumma i huvudet och fattar inte att de måste komma ut då det är bokat för jag har inte tid att spendera hela jävla dagarna på hälsocentralen -.- AF räknar på lönebidrag och mest troligt skriver jag på anställningsavtalet på 50% i januari el februari. Mitt bostadstillägg ska räknas om nu när jag inte har en enda krona på sparkontot. Min ekonomi är körd, jag har nästan 20k i skulder till olika långivare. HELVETE. Mamma vet inget…

Jag har förberett mig länge på att behöva camshowa och har nu tagit tag i det. Bara det att de tyckte jag såg så ung ut så var tvungen att skicka in bild på mitt leg för att bevisa att jag är över 18.. Att se ut som 16 är sällan en fördel när man är 23.