im back

Nu har jag inte skrivit på en månad, jag måste nog bli bättre på att skriva här. ni är ju ändå ett par stycken läsare, kul! Sen sist har det hänt en del grejer. Ett par allvarliga självskador där ett gick alldeles för långt och var under alkoholpåverkan. Muskeln skars nästan av men syddes ihop innan såret syddes ihop. Jag fick stanna på avdelningen men fick åka hem dagen efter (tack gode gud) om jag började med antabus igen, så det har jag gjort. En överdos slank in där nånstans också och hade kunnat sluta med döden om inte mamma ringt stödet som tog sig in i lägenheten och ringde ambulans. Det blev ett dygn på hjärtintensiven med vak och sen en natt på akutavdelningen med tjocka förband på armar och ben, sen vidare upp till min vanliga avdelning där jag är inskriven. Eftersom det varit en del självskador så har jag LPT kvar. Det löper ut i april och jag ska träffa läkaren igen i januari och eventuellt avslutar han tvångsvården då. På DBT går det ok, jag är jätteless på gruppen. Alla bara pratar känslor och har roligt samtidigt, gråter och missuppfattar alla uppgifter och är bara allmänt jobbiga att ha att göra med. Idag blev jag så less när de bara satt och berättade hur dåligt de mådde och att de behövde så mkt hjälp, sen började hon bredvid mig gråta och då fick jag nog. HÅLL ERA KÄNSLOR FÖR SIG SJÄLV känner jag, men så tänker tydligen ingen annan. Jag har blivit uppväxt med att man håller sånt för sig själv, ingen annan ska bry sig om hur man mår. Man ska inte lägga den bördan på andra.

Nu är det juletider och jag orkar ingenting. Jag vill inte fira med min syster för hon är sjuk i huvudet och jag kommer ha ihjäl henne om jag har otur. För hon är hemsk och provocera de och jävlig mot mamma och hennes sambo, jävla unge. 22 år och beter sig som en femåring. Så hittar jag ingen annanstans att sova så kommer jag fira jul själv. Vilket kommer sluta med att jag tar livet av mig för jag hatar att var ensam och vara ensam på julafton skulle döda mig bara det.

En i stödet ska sluta i januari. Han som blivit en av mina bästa vänner. Men han sa att det inte blir det sista jag ser av honom för han kommer komma och hänga och dricka kaffe ändå. Tack gode gud. Han hade gruvat sig länge för att berätta för mig och jag kunde knappt hålla tårarna tillbaka när han gjorde det, jag försökte spela oberörd men jag var nog genomskinligare än heligt vatten. Den dagen han jobbar hos mig sista gången kommer det inte gå, jag kommer inte kunna hålla mig. Det känns så tråkigt, han har trots allt varit hos mig flera kvällar i veckan i ganska precis 2 år.

Framöver har vi mkt på jobbet och jag har mycket inom vården också. Antabus och dbt tar upp hela mitt liv typ. På hälsocentralen är de dumma i huvudet och fattar inte att de måste komma ut då det är bokat för jag har inte tid att spendera hela jävla dagarna på hälsocentralen -.- AF räknar på lönebidrag och mest troligt skriver jag på anställningsavtalet på 50% i januari el februari. Mitt bostadstillägg ska räknas om nu när jag inte har en enda krona på sparkontot. Min ekonomi är körd, jag har nästan 20k i skulder till olika långivare. HELVETE. Mamma vet inget…

Jag har förberett mig länge på att behöva camshowa och har nu tagit tag i det. Bara det att de tyckte jag såg så ung ut så var tvungen att skicka in bild på mitt leg för att bevisa att jag är över 18.. Att se ut som 16 är sällan en fördel när man är 23.

Annonser

Självmordsförsök

I söndags tog jag en överdos. 60 st tabletter, olika benzo. Jag skar mig överallt, mamma ringde ambulans efter hon pratat med mig. Jag var på hjärtintensiven i ett dygn efter att jag blivit ihopsydd på akuten (tror jag, jag minns inte mkt). Jag vaknade på hia med vak från avdelningen men blev rullad till psykakuten för det fanns inga lediga rum på min avdelning. Så jag var där i två dagar, men nu är jag på ”min” avdelning. Jag har idag börjat äta. Läkarna var oroliga över att jag inte drack eller åt, men jag tog tag i mig själv och bara började igen. LPT kommer bli förlängt m 6 månader och jag ska på förhandling den 5 oktober. 

Jag mår helt ok ändå, klättrar upp ur det mörka hål jag ofrivilligt ramlat ned i. Idag skulle jag egentligen ut med personal men det är personalbrist i hela huset (psykiatrin) så de hann inte idag, men imorgon är jag ”högprioriterad” som en skötare sa! Går allt bra med utevistelse så får jag gå ut själv i helgen o åka hem o hämta min dator så jag kan plugga. Sen får jag eventuellt hempermission nästa vecka, Nice. Läkaren här är bra

Den 6 ska jag till frisören och fixa mitt hår, det blir kul. 4000kr fattigare blir jag men det är värt det. Jag mår så dåligt över mitt hår nu. Jag hade mitt naturliga, axellånga hår men under en period med mkt ångest och psykotiska symtom så slet jag faktiskt av mig håret. Så jag fick klippa ALLT. Hade hår till nacken.. nu har det växt ut lite men. Mer hår ska det bli

Jaja de har tagit bort vaket idag iallafall så det går åt rätt håll. Nu ska jag äta middag hejdå

And then you

Hällde i mig en halv flaska theralen i söndags. Ringde ambulansen själv och åkte med blåljus till sjukhuset. De försökte tvinga i mig kol, kopplade upp mig på dropp och maskiner på akuten. och sen blev jag flyttad till hjärtintensiven där jag låg i ett dygn innan jag blev flyttad till psykiatrin. 

Min mamma och jag ska träffas med kommunen för att diskutera boende. Jag har insett det nu, jag klarar inte att bo ensam.

shot me down as i flew by

Idag fick jag kopia på mitt senaste läkarintyg. Tydligen är huvuddiagnosen emotionellt instabil personlighetsstörning och inte ADHD som  jag fått höra tidigare. Kanske har det ändrats. Det står saker som ”omständig” i resonemang, psykotisk symtomatologi med dissociativa episoder, avsiktliga intoxer och stor risk för självskadebeteende. ”Mycket trött och ångestfylld” – Jodå. Men bättre blir det. En av mina kontakter på psykiatrin skulle kolla om jag fortfarande är sjukskriven för själv har jag ingen aning alls. Har noll koll på sånt där

Käkade middag och blev yr efteråt. Fattar inte varför det händer efter att jag ätit en normal portion ”riktig” mat. Näringsbrist? Nedsatt leverfunktion? Vid andra alternativet har intoxer och missbruk gått för långt, kanske är det så vid första också.

Jag har inte druckit nån alkohol sen i fredags och lyckades hålla mig borta från systembolaget idag med. Oftast brukar jag inte dricka efter kl 18 om jag ska upp och jobba dagen efter och klockan var typ 17 när jag var ensam igen efter stödet varit här. Och jag vet ju att om jag köper hem och har hemma så dricker jag tills det är slut eller jag blir dödstrött – oavsett tid på dygnet.

do i look like a human? i am lifeless i assure you – i am nothing at all

I måndags tog jag en överdos (eller intox). 58 propavan. Innerst inne visste jag att jag inte skulle dö av det så jag berättade för distriktssköterskan som var här. Hon ringde läkaren och ambulans. Jag minns att stödet var här också och att jag inte fick sova. Sen minns jag inte mycket mer egentligen, men mer än när jag tagit överdos av zyprexa. Eller ja, intoxikation som tydligen är allvarligare än överdos. Jag vaknade på hjärtintensiven helt jävla ensam och var inte uppkopplad till något så jag gick in på toaletten och var alldeles svart runt munnen efter att de gett mig medicinskt kol. Sen blev jag rullad till psyk där jag var inlagd frivilligt i 3 dagar.

Nu har jag, på egen begäran (ville det då), inte tillgång till mina mediciner ALLS. Just nu känns det bara skit. Jag hade tänkt ta livet av mig när jag kom hem men humöret var bättre. Idag pratade jag med advokaten angående dödsbo-tvisten med farfars gård. Inte lätt att vara 6 delägare på en enda stor gård. Snart är det slut på det. Pappa är spridd några kilometer bort på en liten ö mitt i sjön tillsammans med två andra. Jag kommer självklart att KUNNA åka till gården, kanske få en båt och åka iväg och hälsa på pappa där han vilar, men jag vet inte. Jag vill inte, vill jag skriva. Men jag vill ju. Men det går inte. Stugan behöver en egen brunn, el draget till den och en kamin. Bara det är tiotals tusen och det har inte jag lust att lägga ut på något som bara framkallar ilska och besvikelse tack vare min tremänning som totalt förgört gården och alla barndomsminnen, lurat sin familj och släkt och sen bara lämnat skiten.

Just nu känns det som att jag borde vara på psyk igen. Jag har skadat mig, men fick omläggningsmaterial ”ifall det skulle hända igen” av distriktssköterskan som stödet kom med igår. Jag fick inte med nån steristrip/omnistrip så jag tejpade med kirurgtejp. Jag pratade med min kp på psyk och sa att allt var bra men det är inte bra alls. Jag orkar inte.

Jag har bestämt mig för att ha denna blogg öppen mest för att jag bara vill berätta för någon hur jag känner, dock anonymt.