Dåligt

Det har varit dåligt senaste tiden. Var inlagd på psyk i två veckor, kom hem igår. Frivilligt inlagd! Terapeuten vågade inte släppa hem mig och jag gick med på att stanna ett tag. Påsken var jobbig, första gången jag inte var uppe i fjällen..

Nu är det åter till att kämpa mot boendestöd. Jag ska ringa avdelningen nu efter de haft lunch och kräva att läkaren säger till boendestöd att de ska lämna medicinerna i brevinkastet. Jag öppnar inte dörren för de jävlarna! De kan fara åt helvete. Ingen medicin Igårkväll, men lyckades sova bra ändå. Ingen medicin imorse så mår skit just nu, hjärnan fungerar inte. Orkar inte ens bädda sängen eller diska, bara sitter i soffan och kollar på TV4, typ våra bästa år eller nåt. Skit är det iaf.

Min terapeut och öppenvårdskontakt är lediga denna vecka så jag har INGEN att vända mig till. Som tur är har jag inte haft några självskadeimpulser eller suicidtankar sen jag blev utskriven. Men utan mediciner kommer de komma som ett brev på posten.. så det är bäst för läkaren att han pratar med boendestöd annars går det åt helvete.

Livet är pausat och jag vet inte ens om jag kan fortsätta min anställning på Samhall. Jag vet inte om jag ska börja plugga, gå tillbaka till aktivitetsersättning 100%, ha en annan anpassad anställning, slänga mig i sjön med sten i fickan eller flytta in i soffan och skaffa en kattlåda pt hunden och aldrig mer gå ut. Jag vet inte när jag för pengar, hur mycket jag får och vilka pengar jag får i fortsättningen. Jag vet INGENTING och jag känner mig så hopplös och liten. Jag är ingenting, det ska inte bli nåt av mig helt enkelt. Traumabehandlingen blir inget av, jag är för instabil för det. Vi gick för fort fram.

Nu ska jag ta en cigg och dricka pepsi max, sen vila lite innan jag ringer avd. Mamma är orolig för att jag inte tar emot medicinerna och jag känner att jag måste försöka lösa det här på ett bra sätt för att inte göra henne ledsen och för att jag inte ska bli psykotisk igen

Annonser

polishandräckning

I måndags skar jag mig djupt i armen och distriktssköterskan gjorde mig jävligt förbannad då hon behandlade mig respektlöst och var allmänt dålig på sitt jobb. Är dock skyldig henne ett tack för att hon tog hand om min hund den kvällen.. Det blev polishandräckning till akuten och det var ingen fin upplevelse. De ringde på dörren och stod utanför i 20 min innan de hade ringt nån hos min hyersvärd som låste upp ytterdörren. Sen hade jag låst dörren till vardagsrummet och den dörren slog de sönder rutan på, låste upp och skrek åt mig att koppla hunden och hotade med att spraya mig när det tog 2 sekunder för mig att visa min hand. Ena polisen var typ från småland, 25-30 års åldern och riktigt hetsig och äcklig. De släpade ut mig till bilen utan skor och den hetsiga polisen satt bak med mig i bilen. De bojade mig mitt på motorvägen för att de trodde att jag försökte öppna dörren när jag bara rörde axeln. Äckelpolisen slog mig i ansiktet och tryckte ner mig i baksätet och sen på akuten så stod han och tittade på mig obehagligt och ´ucskade och befallde sköterskan att ringa efter vak på psyk.

PÅ akuten skulle kirurgen sy men hämtade ortopeden som ev ville operera. Han skulle återkomma morgonen efter till avd och kirurgen sydde. Sen sa ortopeden igen att det blir nog ingen operation. Det slutar inte blöda och jouren kommer och söker ortpeden men då var han på operation så hon pratade med en annan som inte ens kom och kollade. Jag ska till sjukgymnastiken på tisdag och få program för handen. Det gör så jävla ont i den och jag kan inte använda den länge innan fingrarna tappar styrka och motoriken försvinner helt typ 😦 Jag hoppas det går att fixa utan operation, för nu har de sagt att de inte ska operera och det är säkert för sent nu ändå. Jag måste också va försiktig med armen så inte muskeln slits av helt.

Jag fick komma hem redan i onsdags och då var mamma här med min hund. Hon åkte på fredagen och jag kände mig ensam och har haft mkt självskadetankar i helgen men har lyckats stå emot. Jag måste vänta till tisdag och se hur det blir med handen innan jag förstör min kropp ännu mer. Jag vill köpa fina, dyra rakblad. Jag är sjukt i huvudet.

ett helvete

I måndags tog jag en överdos och drack alkohol. Jag fick åka med ambulans i ilfart till akuta där jag fick dricka kol och bli ihopsydd, jag minns inget av det förutom när en sjuksköterska skulle rulla mig till hjärtintensiven och satte hjärtmonitorgrejen på min säng vid mina fötter. Jag vaknade på hjärtintensiven med syrgas och dropp, psyk kom och hämtade mig i rullstol och jag blev inlåst på avd. Jag skadade mig tisdag och onsdag sen satte de in extravak då risk inte räckte. Så jag hade extravak fram till måndag men lyckades ändå skada handen rejält medan en skötare bara tittade på typ. Jag önskar hon hade hindrat mig.. De röntgade men inga skelettskador och nu är handen bättre. När de tog bort vaket hade jag fått grejer hemifrån av en kompis och varken hon eller jag visste att det låg rakblad i neccessärren,. Jag hade redan tagit ett glas jag skulle skära mig med i duschen men tog rakblad istället. Blödde rejält, alltså REJÄLT och jag minns jag försökte kravla mig ur duschen men kom bara halvvägs. Personalen hittade mig efter en timme avsvimmad helt naken på golvet. De tejpade mig och satte tillbaka extravaket igen.
Mitt blodtryck sjönk och pulsen steg så de satte in ett konstigt dropp under natten. På morgonen tog de massa prover och sen tog de blodvärde och det låg på 43 så sjuksköterskan kom snabbt in och han och en skötare rullade mig i sängen till akuten där det blev mer prover och kirurgen sydde ihop mina sår sen gårdagen. Det bestämdes att jag skulle få blod och stanna på obs över natten för att kolla värde på morgonen och ev få mer blod. Nu ligger hb på 90 så jag behövde inget blod, men får absolut inte förlora mer. Läkarna sa att jag var nära på att ”stryka med” och undrade om jag gjorde det i suicidsyfte. ”Nej, inte egentligen” sa jag. Jag ville bara tömma mig på blod, fast då dör man ju..

Nu är all tillsyn borta för jag måste bevisa att jag klarar det så jag kan åka på permission på fredag. Jag ska känna efter om det känns bra att åka hem över helgen men jag tror inte det. För om jag skadar mig så får jag inte åka söderut i sverige för studiebesök med jobbet nästa vecka. Jag tror jag kommer skära mig ordentligt om jag åker hem över helgen, men jag får se hur det känns imorgon o fredag.

Just nu sitter jag i extravalets fåtölj, hoppas dom inte tar bort den haha så jag har något skönt att sitta nu. Jag mår mkt bättre idag än igår och klarar att sitta och ligga utan problem, blir dock väldigt trött av minsta lilla ansträngning men det kan bero på att jag ätit dåligt under en veckas tid och inte ätit något alls sen middagen igår då bara litegrann. Jag ska fixa lite dokument och så till jobbet på fredag, men först röka.

im back

Nu har jag inte skrivit på en månad, jag måste nog bli bättre på att skriva här. ni är ju ändå ett par stycken läsare, kul! Sen sist har det hänt en del grejer. Ett par allvarliga självskador där ett gick alldeles för långt och var under alkoholpåverkan. Muskeln skars nästan av men syddes ihop innan såret syddes ihop. Jag fick stanna på avdelningen men fick åka hem dagen efter (tack gode gud) om jag började med antabus igen, så det har jag gjort. En överdos slank in där nånstans också och hade kunnat sluta med döden om inte mamma ringt stödet som tog sig in i lägenheten och ringde ambulans. Det blev ett dygn på hjärtintensiven med vak och sen en natt på akutavdelningen med tjocka förband på armar och ben, sen vidare upp till min vanliga avdelning där jag är inskriven. Eftersom det varit en del självskador så har jag LPT kvar. Det löper ut i april och jag ska träffa läkaren igen i januari och eventuellt avslutar han tvångsvården då. På DBT går det ok, jag är jätteless på gruppen. Alla bara pratar känslor och har roligt samtidigt, gråter och missuppfattar alla uppgifter och är bara allmänt jobbiga att ha att göra med. Idag blev jag så less när de bara satt och berättade hur dåligt de mådde och att de behövde så mkt hjälp, sen började hon bredvid mig gråta och då fick jag nog. HÅLL ERA KÄNSLOR FÖR SIG SJÄLV känner jag, men så tänker tydligen ingen annan. Jag har blivit uppväxt med att man håller sånt för sig själv, ingen annan ska bry sig om hur man mår. Man ska inte lägga den bördan på andra.

Nu är det juletider och jag orkar ingenting. Jag vill inte fira med min syster för hon är sjuk i huvudet och jag kommer ha ihjäl henne om jag har otur. För hon är hemsk och provocera de och jävlig mot mamma och hennes sambo, jävla unge. 22 år och beter sig som en femåring. Så hittar jag ingen annanstans att sova så kommer jag fira jul själv. Vilket kommer sluta med att jag tar livet av mig för jag hatar att var ensam och vara ensam på julafton skulle döda mig bara det.

En i stödet ska sluta i januari. Han som blivit en av mina bästa vänner. Men han sa att det inte blir det sista jag ser av honom för han kommer komma och hänga och dricka kaffe ändå. Tack gode gud. Han hade gruvat sig länge för att berätta för mig och jag kunde knappt hålla tårarna tillbaka när han gjorde det, jag försökte spela oberörd men jag var nog genomskinligare än heligt vatten. Den dagen han jobbar hos mig sista gången kommer det inte gå, jag kommer inte kunna hålla mig. Det känns så tråkigt, han har trots allt varit hos mig flera kvällar i veckan i ganska precis 2 år.

Framöver har vi mkt på jobbet och jag har mycket inom vården också. Antabus och dbt tar upp hela mitt liv typ. På hälsocentralen är de dumma i huvudet och fattar inte att de måste komma ut då det är bokat för jag har inte tid att spendera hela jävla dagarna på hälsocentralen -.- AF räknar på lönebidrag och mest troligt skriver jag på anställningsavtalet på 50% i januari el februari. Mitt bostadstillägg ska räknas om nu när jag inte har en enda krona på sparkontot. Min ekonomi är körd, jag har nästan 20k i skulder till olika långivare. HELVETE. Mamma vet inget…

Jag har förberett mig länge på att behöva camshowa och har nu tagit tag i det. Bara det att de tyckte jag såg så ung ut så var tvungen att skicka in bild på mitt leg för att bevisa att jag är över 18.. Att se ut som 16 är sällan en fördel när man är 23.

en jäger hit och dit

Igår fick jag hempermission. Läkaren sa någon dag innan att jag eventuellt behövde ta antabus för att han skulle släppa hem mig men jag övertalade honom att jag inte skulle dricka. Det gick ju åt helvete. Drack några öl och massa småflaskor med jäger haha. Var ganska berusad när jag kom till avdelningen men jag slapp blåsa! Tur det.

Jag kommer att få nattpermission på tisdag. Jag har bestämt dejt nästa vecka också, det blir kul. Och på tinder nyss så skrev en kille som jag känner till sen tidigare, han är en lokal kändis här i stan och var med på ett ganska stort tvprogam med tävling förra året. Jag har en i stödet som är vän med honom och tydligen är han en kul kille. Kanske ska fortsätta skriva med honom och se hur han är.

Inga självskador alls på jättelänge, minns inte exakt hur länge men en månad. Jag har äntligen fått fixa mitt hår så nu är jag fin men flera tusen kr fattigare. Har inte riktigt råd att betala räkningarna denna månad så jag ska sälja lite saker som en dator, en telefon jag inte använder men tänkt ha som reserv och så ska jag sälja min mikrofon med stativ som jag köpte för 3000 kr. Får säkert sålt den för 2500. Eller jag vet inte. Jag har ju gjort slut på ALLA mina sparpengars, fy fan för mig. Jag berättade det för mamma igår och hon blev inte arg men lite besviken. Jävla fan. Det blir inget körkort på mig..

Jag har fått besked att jag kommer mest troligt att få flytta till gruppboende i december. Det känns lite konstigt, eller ja pinsamt. För vi säger att jag träffar nån kille eller nån ny vän som ska följa med mig hem och så bara oj hej jag bor på gruppboende och är psykiskt störd. Jaja.. Nu ska jag iväg till biblioteket och kolla efter en bra bok denna tråkiga söndag

jag är inte alkoholist

Imorse när jag fick morgonmedicinerna så hade sjuksköterskestudenten med sig en ”shot” – antabus. Jag sa att jag inte kommer att ta den. Vid frukosten så kom en sjuksköterska med skiten igen men jag sa att jag inte skulle ta den och att jag skulle prata med läkaren.

Bara för att jag drack (något lite för mycket men) i fredags betyder inte att jag kommer dricka mig full igen och dricka så fort jag får chansen. I fredags så gjorde jag ett aktivt val – att dricka öl och ha en trevlig kväll. Jag köpte en cider och två starköl som jag drack, sen på festen så drack jag tre folköl. Jag fick en öl av en kille, men drack inte hela. Jag var alltså inte packad. Jag minns hela kvällen från början till slut. Jag VALDE att dricka den kvällen. Jag ville ha en sista utekväll för att känna hur det kändes, och det kändes inte så jättebra. Det var inte kul att vara full, jag kände att jag inte hade full kontroll och jag ville bara gå och sova för att skiten skulle gå över. Visst, jag hade en jättekul kväll, men känslorna bubblade upp till ytan och det var lite läskigt. Jag kommer inte att dricka så mycket igen, för det var obehagligt och jag fick inte ut något av det.

Jag vill kunna ta mig en öl eller två med en kompis en fredagkväll. Jag tycker om öl, vill jag bara ha smaken så kommer jag att dricka 3,5 eller alkoholfritt. Jag har under en period druckit nästan varje dag och varit så gott som ständigt påverkad, det var en hemskt tid och jag vill inte tillbaka dit. Jag är inte alkoholist, men jag har haft ett missbruk. Risken att jag tappar kontrollen en kväll finns såklart där, men jag kommer inte att utsätta mig för en sådan situation. Det måste läkaren förstå.

Jag skäms över att ta antabus. Dessutom ska jag eventuellt få övernattningsgäst i helgen i form av en gammal klasskompis och då vill jag kunna ta en öl eller ett glas vin med honom. Jag är också bjuden på en date där vi ska ta en drink och jag vill kunna göra det, dels för att jag inte vill verka onormal (vilket är helt sjukt att man ska behöva känna sig konstigt för att man inte dricker alkohol) och så tycker jag att det är trevligt.

Läkaren kommer säkert att bli lite irriterad och har jag otur så kommer han inte att låta mig åka på permission om jag inte tar antabus, men jag får se vad som händer. Jag måste ju få bevisa att jag inte kommer att dricka som en jävla alkis.

bjuden på dejt och nervös inför läkarsamtal

Jag har fått kontakt med en kille som vill bjuda ut mig på en dejt, jag är jätteglad över att han vill träffa mig för jag vill träffa honom också. Han har redan berättat hans ”big bad secret” som inte påverkar hur jag ser på honom, det gör bara så att jag är medveten om hans historia. Han är dock inte medveten om min, att jag lider av psykisk ohälsa och fortfarande kämpar med det. Jag måste berätta för honom förr eller senare, jag kan inte gå omkring med långärmat dygnet runt varje dag vart jag än är. Förutsatt att vi bestämmer oss för att träffas igen, that is.

Nu är det äntligen måndag igen och de ska ha rond på avdelningen kl 13. Läkaren kommer mycket troligt vilja träffa mig idag med  tanke på det som hände i fredags. Jag har min färdighetsträningsbok och jag ska kika i avsnittet om att nå sina mål för att förbereda mig inför samtalet. Vi har nyligen gått igenom det kapitlet på gruppen så jag vet ungefär hur jag ska göra för att framföra min önskan på bästa sätt. Jag hoppas att jag kan få utevistelse till att börja med, och sen åka hem på permission. Jag har ett paket som jag måste hämta ut innan det returneras och så vill jag gå tillbaka till jobbet och vardagen. Att jag fått kontakt med de enhär killen hjälper mig faktiskt att avstå från det destruktiva, jag vill inte vara med instabil än jag är Om ni förstår vad jag menar, jag ska kämpa till 100% för att bli frisk nu. Annars kommer jag aldrig kunna inleda ett förhållande med någon igen

jag drog på fest

Oj vilken kväll jag hade i fredags  hahaha

Jag var på jobbet på utbildning och alla bara stack därifrån så det var jag som fick städa undan, så jag blev sen och fick ta en buss som gick en och en halv timme efter att jag skulle ha varit tillbaka på avdelningen. Jag var på dåligt humör och fick en impuls att köpa massa öl och gå till min kompis, men hon var inte hemma. Så jag drog till hennes pojkvän utanför stan och vi drack öl, drog ritalin och sen åkte vi moppe (haha 15 åringar typ) till stan på en förfest som räckte till kl 3 hahah. Det var en kul kväll och jag drog mot sjukhuset och fick sällskap av en random kille, vi började strula och faktiskt tog vi lite på varann mitt på gatan hahah så jävla fult. Sen sa jag att jag inte ville och att jag var tvungen att gå men han fortsatte och jag blev obekväm, till slut gick han och jag ringde avdelningen för att få mina nycklar. Polisen var ute efter mig och de kom, jag gjorde motstånd, blev typ släpas till avdelningen där jag blev bältad på en gång typ, storlarmet gick och en av mina favoritskötare från akutavdelningen kom dit.  Jag lyckades lugna ner mig utan mediciner och somnade i bälte, fick komma upp sen och då la jag mig i sängen. hade extravak fram till kl 11 sen var jag fri. Låg i sängen och kollade netflix hela dagen, men var ändå inte jättebakis. Personalen var inte arga utan skrattade mest åt mig, tur det. Jourläkare såg inte på det som en st or grej, men det kommer avdelningsläkaren göra. han kommer inte bli arg heller men ”förvånad” som han säger.

Idag satt jag och en patient och väntade på nyheterna kl7, vi trodde att det var måndag. Men det var ju inga nyheter så vi kollade på nån norsk dokumentär om några tjejer som var ute och tältade på olika ställen i norge. På frukosten var det bra stämning och nu ska jag röka hej då

jahapp där gick det åt helvete igen

Patienten med autism sa en jävligt okänslig sak vid middagen, hon började skratta åt mig och sa att hon inte orkade med mig just nu för att jag mådde dåligt ??? Det enda jag gjorde var att berätta om en händelse på akutavdelningen då en gubbe blev sjuk och försvann på natten och vi patienter var oroliga vart han var. Jag tog åt mig som fan och bara gick från matsalen och in på rummet, fällde några tårar, gick tillbaka till matsalen och tog en mugg som jag krossade inte på rummet och sen kan ni räkna ut resten.

Jag vägrade visa mina armar för personalen och de stod fyra personal i mitt rum redo att trycka ner mig och då började jag dissociera och höra röster. Men de var schyssta och tog det lugnt, två lämnade rummet och till slut kunde jag följa med till behandlingsrummet. Sköterskan trodde att det behövde sys och jouren var upptagen och sa att vi skulle gå upp på akuten. Det gjorde vi och jag bad skötarna säga till sjuksköterskan på akuten att kolla på min arm för jag visste att det inte alls behövde sys. Men de gjorde de inte. Sen kom hon tillbaka och då sa hon det att det går ju att tejpa. Så vi var tillbaka på avdelningen efter en och en halv timme.

Jag fick en massa theralen förut och är nu jättetrött.

För övrigt så var jag hos frisören idag och färgade håret. jag köpte tvåcider som jag drack. Första alkoholen på tre månader typ.

vill amputera benet.. sån jävla panik

Shit vad jag skakar nu alltså….

Idag skulle vi ta stygnen på dagen men det hanns inte, jag har ju varit ute på permission och varit på dbt grupp (som gick sjukt bra idag) och sköterskorna hade mycket att göra. Men sköterskan som jobbar ikväll (extra) som har varit min kontaktperson i öppenvården under en lång tid tog sig tid att ta stygnen efter middagen. Vi hann ta bort stygnen på båda armarna och på ena sidan av vänstra benet. Igår kollade två sjuksköterskestudenter på såren och vi såg då att det var lite rött och irriterat på ett ställe under all tejp., det var väldigt ömt också. Men jag sa det att stygnen skulle tas idag så de behövde inte dra upp och kolla då när det ändå skulle kollas idag.

Jag väntade spänt när sköterskan tog bort tejpen (eller ja, SLET bort inte särskilt försiktigt alls och det gjorde ont när hon ryckte i stygnen) för att se hur det såg ut runt det såret. OBS äckelvarning… … Det var illrött, svullet och ur hålen där stygnen suttit kom det ut äckligt var. Jag fick panik och nästan skrek att det var infekterat, men sköterskan bara nej det tror jag inte det är nog såret som har en process (wat??).. Vet inte vad det är men en abscess vet jag vad det är och det såg jag. Jag sa åt henne att hon måste känna om det är varmt vilket hon inte ens gjorde, hon sa bara att vi skulle lägga på nåt. Jag trodde hon skulle ta sårsprayen så jag sa det att ta ett förband istället, och hon började ta fram ett. Jag kände på såret själv och det var jättevarmt, svullet och ömt. Jag fick ännu mer panik men hon bara äh vi har koll på det där bara

Jag är LIVRÄDD för infektioner. Jag får panik och katastroftankar (blodförgiftning, amputation) och vill bara få bort infektionen och vill skära bort det. Just nu är jag så äcklad och rädd för mitt ben och vill helt seriöst skära av det. Jag är glad att jag inte är hemma nu för då hade jag tagit kniven och skurit SHIT JÄVLA BENHELVETE

Jag kan inte säga nåt till personalen om det heller för då kommer de tro att jag är helt galen. Jag kommer självklart inte att skära i benet (har inget att skära med) och då skulle jag absolut inte få gå till frisören imorgon. Nu efter stygnen är borta så gör det skitont i benet… Jag är jätterädd för penicillin också för tabletterna är så STOORA så jag törs inte svälja dem hela, inte ens om man delar dem för då blir det vassa kanter. Jag är rädd att de ska fastna i halsen. I år har jag fått penicillin två gånger mot min äckliga tand (som nu är borta efter en operation <3) och då fick jag flytande. De två gångerna innan det fick jag för infekterade sår och då fick de krossa tabletten och blanda med sylt (så jävla äckligt) för att jag skulle få i mig det.

Jag har ett litet hopp att sköterskan imorgon säger att ”nej men det är inte infekterat” men det hoppet är litet, för jag tror till 95% att det är infekterat. fyfan om det är så pass att jag måste få antibiotika då dör jag hellre

nej jag måste distrahera mig med netflix eller något