Dåligt

Det har varit dåligt senaste tiden. Var inlagd på psyk i två veckor, kom hem igår. Frivilligt inlagd! Terapeuten vågade inte släppa hem mig och jag gick med på att stanna ett tag. Påsken var jobbig, första gången jag inte var uppe i fjällen..

Nu är det åter till att kämpa mot boendestöd. Jag ska ringa avdelningen nu efter de haft lunch och kräva att läkaren säger till boendestöd att de ska lämna medicinerna i brevinkastet. Jag öppnar inte dörren för de jävlarna! De kan fara åt helvete. Ingen medicin Igårkväll, men lyckades sova bra ändå. Ingen medicin imorse så mår skit just nu, hjärnan fungerar inte. Orkar inte ens bädda sängen eller diska, bara sitter i soffan och kollar på TV4, typ våra bästa år eller nåt. Skit är det iaf.

Min terapeut och öppenvårdskontakt är lediga denna vecka så jag har INGEN att vända mig till. Som tur är har jag inte haft några självskadeimpulser eller suicidtankar sen jag blev utskriven. Men utan mediciner kommer de komma som ett brev på posten.. så det är bäst för läkaren att han pratar med boendestöd annars går det åt helvete.

Livet är pausat och jag vet inte ens om jag kan fortsätta min anställning på Samhall. Jag vet inte om jag ska börja plugga, gå tillbaka till aktivitetsersättning 100%, ha en annan anpassad anställning, slänga mig i sjön med sten i fickan eller flytta in i soffan och skaffa en kattlåda pt hunden och aldrig mer gå ut. Jag vet inte när jag för pengar, hur mycket jag får och vilka pengar jag får i fortsättningen. Jag vet INGENTING och jag känner mig så hopplös och liten. Jag är ingenting, det ska inte bli nåt av mig helt enkelt. Traumabehandlingen blir inget av, jag är för instabil för det. Vi gick för fort fram.

Nu ska jag ta en cigg och dricka pepsi max, sen vila lite innan jag ringer avd. Mamma är orolig för att jag inte tar emot medicinerna och jag känner att jag måste försöka lösa det här på ett bra sätt för att inte göra henne ledsen och för att jag inte ska bli psykotisk igen

Annonser

Vad gör man när man är tillfreds? Får man vara tillfreds?

Idag har jag städat. Även på balkongen och där är det mysigt numera. Min hund har hittat ny favoritplats under stolen. Jag har satt upp insektsnät så jag kan ha balkongdörren öppen utan att jävla bromsar och annat tull ska ta över min lägenhet. Jag mår bra av att städa, att ha det rent och fint omkring mig är oerhört viktigt för mig. Oreda, smutsiga golv och oorganiserade skåp stressar mig och jag är _extremt_ stresskänslig. Nu när det är städat och fint och jag är nyduschad, lagomt trött och fräsch så sitter jag ändå här och längtar efter rakbladet mot min hud. Jag längtar efter blodet. Vill känna svagheten, yrseln, andnöden och illamåendet av blodförlusten. Jag vill se mitt fett, mina muskler. Jag vill känna allting pulsera och bara tömma mig på blod. Men jag vill inte dö.

Det är läskigt att må bra, det är helt nytt för mig. Jag är en sån som inte kan hantera någon känsla alls, jag blir rädd för mig själv när jag är glad. ”Får du vara det?” säger terapeuten, nej det får jag inte. Men jag önskar att jag fick, för mig själv. Att jag tillät mig själv att få känna sig nöjd, glad och stolt. Men det går inte, jag måste sabotera för mig själv hela tiden. ”Det är rätt vanligt”, säger terapeuten. Ok, enda bra med det är ju att jag räknas som ”vanlig” i åtminstone ett sammanhang.

Jag har det alltid rent och städat omkring mig. Jag mår dåligt av oreda. Enligt en psykolog så vill jag ha så organiserat, rent och städat omkring mig för att jag på insidan bara är kaos. Ett sätt för mig att ta kontroll, att utöva mitt kontrollbehov på. Så kanske det är, det låter som att det kan stämma ganska bra. För jag är kaos. Jag är som sagt extremt stresskänslig och vet om det, jag kan bli psykotisk av för mycket stress. Dissocierar rätt ofta men var längesen jag fick psykos nu. Jag städar för att det ger mig lugn, jag blir lugn av att städa. Jag mår bra av att städa. Många tycker jag är ”pedantisk” och har ”städmani”, men det är ett sätt för mig att hantera stress och press och fortsätta ha ett någorlunda balanserat liv.

Men nu sitter jag här i min rena fina lägenhet. Alla kartonger kastade, balkongen är fin, golven rena, disken diskad, garderoben rensad, badrumsskåpen sorterade, tvätten sorterad, ren tvätt vikt. Allt är klart, jag kan inte göra så mkt mer. Vad gör man då? Vad gör man när man inte städar? Det är det jag gör på fritiden, jag städar. För att hålla reda på allt kaos. Men vad gör man när man inte städar? Vad gör man när allt är rent och fint? När det grundläggande för att må bra är klart och i ordning, vad gör man då? Hur lever man livet? Vad gör man när man lever?

Jag vill inte skada mig. Inte idag. Vill jag fortfarande göra det imorgon så gör jag det. Jag vet hur det slutar. Igår mitt i natten bankade det på dörren ”polisen kommer och hämtar dig snart” men jag talade mig ur det. För jag hade inte gjort någonting, och vad de vet hade jag inte tänkt göra något heller. Så jag sa som det var (men undanhöll det mesta) och lugnade alla, jag behövde inte tas in igen. Men det kanske hade varit bra om det skett, för jag är inte stabil. Jag är på bristningsgränsen, även fast jag gjort det så bra som möjligt. Jag har städat. Handlat saker jag inte är rädd för att äta, ätit och tagit antabus så jag inte kan dricka. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Och det var längesen jag skrev här nu, och för mighjälper det att skriva av sig. Nu har jag gjort det.

Vad ska jag göra nu då?

Jag vill vara normal

Idag är det student i min stad. Jag bor utanför och har hållit mig ifrån själva stan och alla festligheter. 

Jag har inga ”vanliga” kompisar. Jag vill också bli bjuden på fest och gå ut med kompisar. Såna som inte är missbrukare, destruktivt lagda eller ute efter att utnyttja mig på olika sätt. Jag vill kunna hantera alkohol, jag vill inte ta droger egentligen.

Jag vill baa vara Normal. Passa in och inte vara en börda i samhället, leva på bidrag (fast nu har jag anställning på 25%!!!! Sen juni). Jag vill inte vara tvungen att ha personal som delar min medicin, fan jag vill inte ens behöva ta mediciner. Jag vill ha en stabil ekonomi som jag kan sköta själv. Jag vill få må bra och kunna njuta av mitt liv. Jag vill aldrig mer vara inlagd på sjukhus. Jag vill inte ha LPT. Jag vill inte vara sjuk. Jag vill kunna sköta min vardag själv, jag vill kunna överleva själv. Klara mig själv. Jag vill ha ett socialt umgänge. Jag vill kunna bjuda hem kompisar på middag, de jag har nu vill bara supa och knarka. Knulla och ställa till med sattyg också.

Jag vill ha ett Svensson liv. Eller vill jg verkligen det? Jag vill kunna leva och stå för det jg gör. Jg vill inte behöva ljuga för nya människor för att jag är rädd att de ska ta avstånd pga den jag är och hur mitt liv ser ut. Jag vill bara vara normal, som vem som helst

jag måste ta mig ur det här

Jag behöver motivation. Jag måste sluta leva det här destruktiva livet om jag någonsin ska kunna bli nåt.

Fortsätter jag att försöka ta livet av mig lite då och då så kommer jag aldrig få behålla ett jobb. Om jag forsätter att skära och bränna mig så minskar chansen att få ligga ytterligare, med tanke på hur jag ser ut idag har jag inte sån stor chans (även fast jag lyckades i våras, men då var han 37 år, alltså en mogen karl, och vi var båda överens om att det var en engångs grej) Fortsätter jag att missbruka alkohol och droger så kommer jag aldrig kunna ha en relation med någon, vän som kärlek, ingen kommer kunna lita på mig. Om jag om jag fortsätter att isolera mig själv, ha inställningen att jag inte är värd något, alltid förvänta mig det sämsta och att ingen kommer att tycka om mig och om jag fortsätter att känna att jag ÄR mina sjukdomar så kommer jag ingenvart någonstans här i livet.

Jag har blivit erbjuden en anställning på 25%
Jag har blivit frågad om jag vill sitta med i styrelsen på företaget
Jag träffar fler människor, jag vågar ta kontakt med nya personer och umgås med vänner
Jag går DBT och kommer att bli hjälpt av det
En kille jag är intresserad av är intresserad av mig också och vi ska träffas
Jag går en utbildning som kommer ge mig en karriär inom något jag älskar
Jag har en hund som älskar mig lika mycket som jag älskar honom
Jag har en lillasyster som skulle bli förstörd om jag skulle försvinna

Jag vill inte behöva ljuga för andra (jag hittar på historier och ljuger när någon frågar vart jag är, vad jag gjorde igår osv. Inte fan vill jag säga att jag är inlagd på psyk med LPT och att under förbandet på handen finns brännmärken från cigaretter) 
Jag vill inte behöva ha långärmat på sommaren pga nya sår och förband
Jag vill inte vara tvungen att vara inlåst eftersom jag är en fara för mig själv
Jag vill inte vara opålitlig
Jag vill inte behöva bo på ett gruppboende
Jag vill inte leva hela livet ensam

Jag har ju motivation, bevisligen. Men varför räcker det inte? Vad mer krävs för att jag ska våga lämna ifrån mig det destruktiva? Vad är det som gör att jag dras till allt som är dåligt för mig? Hur ska jag göra för att få ett bättre liv? Varför är det så svårt att fokusera på det som är bra i livet?

 

för varför ska man få må bra en längre tid

Det har hänt så sjukt mycket bra den här veckan. Jag har fått mitt nya efternamn godkänt, jag har fått en anställning på 25% (eller ja inte än då, men ska ha möte med arbetsförmedlingen och kolla lönebidrag och sånt) och så har jag tagit tag i saker jag skjutit på länge och det känns ju faktiskt bra att det är gjort.  Men ändå har det varit tungt i veckan, varje kväll har jag dippat och ikväll kunde jag inte hantera det längre så jag skar mig i båda armarna. Det har byggts på så mycket skit och jag klarade inte mer

Jag fick panik och ringde stödet som ringde distriktssköterskan som ringde SOS alarm och hux flux var ambulansen här. Ambulanssköterskan kände jag igen direkt, han jobbade på psykiatrin förut och jag minns när han gjorde sin sista natt för att han skulle börja jobba på ambulansen. Det var skönt att det var någon man ”känner” som kom. Det konstaterades att det absolut skulle sys och vi åkte in, men jag fick sitta i ambulansen och slapp ligga på båren. Jag fick vänta ett tag på akuten men sen kom en ortoped och sydde ihop mig. Jag råkade klaga på undersköterskan som blev märkbart sur på mig haha. Ambulanssköterskan (som ju jobbat på psyk innan och förstår systemet) sa till mig att han skulle se till att de inte skickade mig till psyk eftersom jag är permitterad, men när jag precis skulle gå så kom läkaren och sa att jag skulle dit ändå. En väktare skulle komma men jag smet därifrån och tog bussen hem, Jag väntade mig att polisen skulle stå utanför min port om inte ända framme vid min dörr men det gjorde dom inte. Och dom har inte kommit än så de lär de nog heller inte göra. SKÖNT. Lär dock få höra ett och annat imorgon när avdelningen ringer….

Jaja jag är 20+ stygn rikare och har inte fått mina kvällsmediciner (som ambulanssköterskan lämnade till ansvarig sjuksköterska på akuten men nääärå apodospåsen ligger väl bakom några papper under en pärm bredvid blomkrukan på en kateter. Så jag har gjort i ordning en kopp kvällsro som jag ska hälla i mig och hoppas på att jag får sova..

Stygn

Igår gick det lite åt helvete. Det slutade med 7 stygn hos jourläkaren. Han skrev in i journalen men ingen har hört av sig. Stödet vet inte och avdelningen har inte ringt. Jag drömde att avdelningen skulle låsa in mig och var så sjukt nervös i motse men insåg ju att det bara var en dröm. 

Här är det klass ett varning på vind idag och jag blåste fan nästan omkull..

hempermission

Jag är på hempermission äntligen!! Har varit det en vecka nu men inte hunnit skriva. Jag har haft fullt upp med att städa, sortera, fixa i ordning allt jag hamnat efter med efter att ha varit inlåst och så har jag försökt lösa det sista med mitt ex som inte samarbetar och helt seriöst BLOCKERAR mig? På snapchat (som 13 åringar använder…) så skrev han ”men lägg ner nu… /block sålänge” HAHA hur jävla moget är det ? Han är så sjukt oansvarig och omogen och vägrar stå för något, kan inte hantera konflikter, projicerar och så vägrar han erkänna när han gjort fel och han bara ljuger hela tiden. Så jag har precis fyllt i papper och skickat till kronofogden då han vägrar samarbeta och bara ljuger och beter sig som en barnunge.

Det går rätt bra att vara hemma. Dock en incident då jag tog tabletter, men det gick vi igenom idag på dbt och vi ska jobba mot att jag vågar lämna ifrån mig dem. Jag har varit in till avdelningen ett par gånger men nu har jag permission en hel vecka innan jag ska tillbaka. LPT går ut 30 september och bara jag håller mig stabil så går det nog bra. Min lamotrigin är höjd till 200mg per dag och jag ska ta antabusen på hälsocentralen från och med imorgon.  OCH ALKOHOLFRI ÄR JAG. Tack vare antabusen. annars hade jag druckit som bara den

imorgon ska jag på jobbet igen, det blir härligt. Dock blir det myyyycket nu med DBT två gånger i veckan, jobb 2 tim förmiddag och 2 tim eftermiddag (egentligen) och sen börjar utbildningen igen och inom kort ska jag ha två veckors praktik på heltid. Whaaat jag kommer crasha. Nej men jobbet behöver jag inte ”bry mig om” eftersom utbildningen är en del av jobbet, så jag hjälper till på jobbet då och då om det krisar och behövs folk.

Nu ska jag inte titta på tv för den levererades igår med en jävla grop i displayen…. hur fan någon lyckats med det medan den låg I FÖRPACKNINGEN har jag ingen aning om. Men jag får en ny nästa måndag. Har dock ingen tv bänk för den är spårlöst försvunnen?? Och varken pengar tillbaka eller information om hur fan jag får tag på den får jag heller. Handla ALDRIG från furniturebox!!!!

Såå idag var jag på min första hempermission. Det gick kanonbra. Stödet hemma hjälpte mig att städa (hon putsade mina fönster haha). Sen bjöd hon på lunch och vi drack kaffe. Efter det så gick vi en promenad i parken med hennes fina labradoodle och sen åkte vi och hämtade ut mina paket. Hon åkte till kontoret för att hämta några papper sen åkte jag med henne tillbaka till stan. Imorgon ska jag prata med läkaren och höra om jag får skjuta fram min permis några timmar. En i stödet ska sjunga och spela och så ska vi fika tillsammans allihopa (stödet och deras ”kunder”) och då tänkte jag ha permission 13-16 istället för 10-14.

Jag har svinnot i en kindtand som krånglat ett helt jävla år. Tandläkaren har räddat halva tänden och fyllde den temporärt och slipade ner den så det inte skulle göra så ont när jag bet ihop. Andra halvan försökte hon dra ut men fick inte ut den nedersta delen, så hon skickade remiss till kåkkirurgen och skrev att det var bråttom och jag skulle få en tid inom 3 månader men min tandläkare sa att hon hoppades att de såg hennes anteckning och att jag kunde få komma efter 1-2- månader. Nu har det gått 4 månader och de jävlarna har inte hört av sig. Lagningen på den halvan som ska vara kvar har lossnat – igen. Och det gör skitont. På andra sidan käken har en bit av en lagning också lossnat så jag kan inte tugga på någon sida alls. Jag mailade tandläkaren idag och hoppas att det finns en som kan träffa mig på ftv så snart som möjligt. Den här tanden har jag haft en riktig jävla fet infektion i och min kind blev dubbelt så stor. Jag fick två penicillinkurer och efter det gav det sig, då var det bråttom till kåkkirurgen. Nu har lagningen lossnat och den har än en gång blivit en knöl på undersidan käken och allt gör ont. Jag ORKAR inte en penicillinkur till, jag är så jävla rädd att jag ska bli immun mot det och när det gäller livet så kommer inte antibiotika bita på mig och jag kommer dö en smärtsam död. Drama queen det är jag det, men ändå.

Min hundvakt som haft hand om min hund i nästan två månader (tretton guldstjärnor till henne) kan inte längre ha min hund hos sig. Hon har börjat praktik och har 2 åriga dottern på heltid då hennes pappa är bortrest och så är det en massa annat som händer i hennes liv just nu. Så jag ska hämta min pälsboll senast torsdag men helst onsdag, sen vet jag fan inte. Min mamma är bortrest och mitt ex vill jag inte be om en tjänst till och dessutom jobbar han. Jag har inga vänner (förutom en, men han är pälsdjursallergiker) och min syster har jag sagt upp kontakten med. På ronden idag bad jag min kontaktsjuksköterska att fråga läkaren om jag kan få vara hemma på permission med min hund. Jag sa att jag kan ha honom på pensionat ons-mån men jag är inte gjord av pengar. Det är 300kr/dygn och jag betalade räkningar för mina sista pengar idag. Tur det rullar in lite cash om 1-2 veckor.. Jag hoppas att jag får hempermission från och med nästa måndag, annars vet inte jag vad jag ska ta mig till. Isåfall får landstinget stå för konstnåden för pensionat och gör de inte det så kan jag inte göra något mer. Då måste polisen omhänderta honom och då går jag under. Jag kommer att spricka sönder, mitt hjärta kommer att tvinna sig 593 varv och alla minas muskler kommer att förtvina. Jag kommer gråta tills jag får vätskebrist och mitt hjärta kommer att blöda tills jag är tömd på blod. Han är mitt allt. Jag har kämpat och är så stolt över mig själv, jag är så glad att jag inte gav upp och att jag trodde på mig själv. Jag är så glad att jag hittat min själsfrände och han ger mig så mycket glädje och framtidstro. Han är min och har han ett friskt liv så kommer han att vara det i minst 10 år till. Min älskade älskade älskade bollkalle.

hej sommar

Jag har haft 2 1/2 sjukt bra dagar!! I torsdags levde jag på riktigt och dagen var fantastisk. Igår kom en fin vän och kollega och hälsade på. Vi gick omkring i parken och jagade pokemons, drack slushie och njöt av sommarsolen. Idag har jag fyndat en snygg, lång klänning med långa armar! Så nu kan jag slippa svettas ihjäl och ändå vara fin utan att behöva visa armarna. Jobbigt när man ser ut som man gör och inte kan gå omkring i kortärmat bland folk som kan ta illa upp på något sätt. Det är mycket barn överallt nu också och jag får så dåligt samvete när barnet frågar en vuxen i sällskapet vad hon har gjort på armarna och vuxna människan tittar snabbt på mig med sorg, skam och irritation i blicken och försöker komma på vad hen ska säga till det lilla barnet. Själv brukar jag säga att jag helt enkelt gjort illa mig, slagits med tigrar, varit sjuk på insidan och fått märken på utsidan eller att jag smygit omkring i hallonsnåren. Det beror på åldern på ungen. Jaja nog om det

Jag köpte med cigaretter åt en medpatient som inte får gå ut och så köpte jag glass som jag ska bjuda avdelningen på efter middag. Det är sommar

Helvete

Blev tokig och kastade sönder min mobil. Får absolut inte lämna avdelningen, ny bedömning på måndag. Insatt på flera olika nya mediciner. Järntabletter då järnvärdet var lågt. Flyttad till psykosavdelningen.

Bygger pussel och hatar livet. Idag fick jag min dator, mina målarböcker, korsord, kläder och ett nytt simkort, men ingen telefon. Den får jag imorgon. Slut på nikotin också tills imorgon så det här kan bli en kul kväll…