Dåligt

Det har varit dåligt senaste tiden. Var inlagd på psyk i två veckor, kom hem igår. Frivilligt inlagd! Terapeuten vågade inte släppa hem mig och jag gick med på att stanna ett tag. Påsken var jobbig, första gången jag inte var uppe i fjällen..

Nu är det åter till att kämpa mot boendestöd. Jag ska ringa avdelningen nu efter de haft lunch och kräva att läkaren säger till boendestöd att de ska lämna medicinerna i brevinkastet. Jag öppnar inte dörren för de jävlarna! De kan fara åt helvete. Ingen medicin Igårkväll, men lyckades sova bra ändå. Ingen medicin imorse så mår skit just nu, hjärnan fungerar inte. Orkar inte ens bädda sängen eller diska, bara sitter i soffan och kollar på TV4, typ våra bästa år eller nåt. Skit är det iaf.

Min terapeut och öppenvårdskontakt är lediga denna vecka så jag har INGEN att vända mig till. Som tur är har jag inte haft några självskadeimpulser eller suicidtankar sen jag blev utskriven. Men utan mediciner kommer de komma som ett brev på posten.. så det är bäst för läkaren att han pratar med boendestöd annars går det åt helvete.

Livet är pausat och jag vet inte ens om jag kan fortsätta min anställning på Samhall. Jag vet inte om jag ska börja plugga, gå tillbaka till aktivitetsersättning 100%, ha en annan anpassad anställning, slänga mig i sjön med sten i fickan eller flytta in i soffan och skaffa en kattlåda pt hunden och aldrig mer gå ut. Jag vet inte när jag för pengar, hur mycket jag får och vilka pengar jag får i fortsättningen. Jag vet INGENTING och jag känner mig så hopplös och liten. Jag är ingenting, det ska inte bli nåt av mig helt enkelt. Traumabehandlingen blir inget av, jag är för instabil för det. Vi gick för fort fram.

Nu ska jag ta en cigg och dricka pepsi max, sen vila lite innan jag ringer avd. Mamma är orolig för att jag inte tar emot medicinerna och jag känner att jag måste försöka lösa det här på ett bra sätt för att inte göra henne ledsen och för att jag inte ska bli psykotisk igen

Annonser

Jag vill vara normal

Idag är det student i min stad. Jag bor utanför och har hållit mig ifrån själva stan och alla festligheter. 

Jag har inga ”vanliga” kompisar. Jag vill också bli bjuden på fest och gå ut med kompisar. Såna som inte är missbrukare, destruktivt lagda eller ute efter att utnyttja mig på olika sätt. Jag vill kunna hantera alkohol, jag vill inte ta droger egentligen.

Jag vill baa vara Normal. Passa in och inte vara en börda i samhället, leva på bidrag (fast nu har jag anställning på 25%!!!! Sen juni). Jag vill inte vara tvungen att ha personal som delar min medicin, fan jag vill inte ens behöva ta mediciner. Jag vill ha en stabil ekonomi som jag kan sköta själv. Jag vill få må bra och kunna njuta av mitt liv. Jag vill aldrig mer vara inlagd på sjukhus. Jag vill inte ha LPT. Jag vill inte vara sjuk. Jag vill kunna sköta min vardag själv, jag vill kunna överleva själv. Klara mig själv. Jag vill ha ett socialt umgänge. Jag vill kunna bjuda hem kompisar på middag, de jag har nu vill bara supa och knarka. Knulla och ställa till med sattyg också.

Jag vill ha ett Svensson liv. Eller vill jg verkligen det? Jag vill kunna leva och stå för det jg gör. Jg vill inte behöva ljuga för nya människor för att jag är rädd att de ska ta avstånd pga den jag är och hur mitt liv ser ut. Jag vill bara vara normal, som vem som helst

En kväll på akuten och en natt på psykakuten. TW: självskada, ätstörning,

Påskhelgen och annan skit efter det orsakade kaos igår. Skar mig djupt och blödde mycket, ringde avd för att fråga om vi kunde göra en deal att om jag åkte till akuten frivilligt så skulle de inte låsa in mig. Men sköterskan sa att det kunde inte han bestämma, utan jag skulle åka ambulans in (var så yr och så efter blodförlusten) och när jag var färdigbehandlad på akuten skulle jag träffa primärjouren på akutavdelningen på psyk. Ortopeden undersökte armen noga och konstaterade att radialas nerven och en sena är skadad, men ingenting som blir bättre av att åtgärdas operativt så han sydde ihop och jag hoppas att jag får tillbaka känseln på handryggen. Det är konstigt att jag träffade den nerven för den går på utsidan handleden och det var på insidan såret var.. läkaren tyckte också att det var underligt, men jag hade kommit så djupt ner. Jag är sjuk i huvudet. Iallafall så kom jag till akutavdelningen vid 22 och läkaren som var sympatisk och förstående utan att döma det minsta tyckte att jag skulle stanna kvar över natten då det var sent, och det gick ändå inga fler bussar (roligt att bo utanför stan i obygden…). Imorse fick sköterskan som gav mig medicin panik när hon såg min hand som var som en ballong, blå och iskall. Sjuksköterskestudenten på akuten hade stasat för hårt för när de släppte blodtrycksmanchetten (för att stoppa blodet så de kunde undersöka såret) så började det tokblöda. Men sköterskan på avd lindade upp och satte nytt förband, nästan all svullnad har gått ner och den är inte längre blå och kall.

Jag träffade dbt terapeuten, vi hade bokat tid men hon kom en halvtimme tidigare. Jag träffade läkaren efter 15 min med terapeuten, fick besked att jag fick åka hem och att jag måste börja med järntabletter och jag fick världens ångest. Jag kan inte lita riktigt på mig själv och blir så triggad av blodvärdet, jag vet inte varför. Jag vill bara sänka det ännu mer. Men jag och terapeuten triggade känslor och tränade på att reglera dem, så det känns som att jag har verktyg att reglera ner känslorna nu i helgen. Framför allt validera dem och våga känna dem. Men jag är dum i huvudet och har köpt alkohol, jag hatar mig själv. Alkohol är en stooooor sårbarhet för mig och det händer alltid skit. Jag vill verkligen inte skada mig och bli inlåst igen och missa jobbet och skit, men samtidigt vill jag bara skära en sista gång. Skära djupt, förlora massa blod och tyna bort. Fan också.

Jag har inte ätit på två dygn vilket triggar igång ätstörda tankar, jag hatar det. Men jag kan inte förmå mig att äta, det känns så bra att vara så tom som jag är. Får jag inte vara tom på känslor och blod så får magen vara tom.

Fan vad jag  bara vill  lksghdskjfnkjsdnfjg ¨åååh måste stå emot

update

Nu var det ett tag sen jag skrev. Jag fick åka hem dagen den 13 mars och har varit hemma sen dess. Eller ja, jag var hemma hos mamma i fjällen en vecka och så var jag på NUS i Umeå och fick diagnosen keratokonus och planerad tid för operation på ena ögat till att börja med. Man tar bara ett i taget för man måste ju kunna se någonting iaf, om än bara med ena ögat under några dagar! Jag kommer att vara vaken, det görs ofta under lokalbedövning och det känns skitläskigt att läkaren ska SKRAPA på min hornhinna medan jag är vaken, men men.

Efter överdosen för två veckor sen så vill läkaren förlänga mitt LPT, det jävla aset. Jag kan förstå honom men jag blir så jävla less ,mest på mig själv för att jag är så impulsiv och dum i huvudet. Det skulle vara förhandling igår och jag fick inte veta något förrän dagen innan det, men när jag kom till konferensrummet där det skulle vara så mötte jag skötere L och sen kom läkaren och irrade omkring. Förvaltningsrätten hade inte ens kommit, de var en halvtimme sena och när det var dags för min tur så hade personen innan mig inte ens börjat sin förhandling. Min advokat var inte där heller av nån jävla anledning, men läkaren sa att han skulle hälsa dem att jag varit där, men inte kunde vänta på dem (jag hade ju min hund hemma och kunde inte lämna honom 1- 1,5 timme extra) och då skulle de vara tvungna att skjuta fram det. Min advokat ringde på sena eftermiddagen och han hade sett till att de inte höll förhandlingen utan mig. Scchysst.

Stödet har börjat vara hos mig mellan 18-20 på kvällarna, för det är oftast den tiden jag brukar skada mig . Och de har uttryckt rädsla inför mina besök till psykiatrin, för de vet aldrig vad de kommer få se när de kommer till mig den tiden. De har sett mig nedblodad, blod i hela lägenheten, medvetslös efter överdoser, skrikandes och sparkandes mot poliser och ambulanspersonal, nedtryckt och fängslad, sett min hund vara orolig för mig i allt tumult.
Jag får typ inga fler ”chanser” nu, jag får inte skada mig ALLS, jag får inte göra något dumt. Då tar de min hund ifrån mig (jag vet inte vilka ”de” är, men mamma har sagt det iaf) och det vägrar jag. Då har jag absolut INGENTING att leva för, förlorar jag honom så tar jag livet av mig på tre röda sekunder .Han är allt jag har och jag klarar mig inte utan honom.

Idag ska jag och M från stödet till stan och shoppa lite på skitbutiker som jag brukar kalla dem, typ ÖB, rusta, dollarstore. Det stuket, det blir kul. Hon är två år yngre än mig och världens skönaste, roligaste och gladaste människa! Hon är så härlig och sjukt cool, så det här blir nog bra.

älskade vän vila i frid

En kär vän har tagit sitt liv inne på akutavdelningen. Jag har pratat med hennes syster men ännu är det inte helt klart exakt vad som har hänt. Fan också!!! Vi kämpade ju tillsammans, du som hade kommit igång med träningen och kommit igång med sundare matvanor istället för svält. Vi skulle ju klara det här, vi skulle ju bo tillsammans på samma boende, vi skulle ju kämpa för varandra. Jag älskar dig, vila i frid N ❤

polishandräckning

I måndags skar jag mig djupt i armen och distriktssköterskan gjorde mig jävligt förbannad då hon behandlade mig respektlöst och var allmänt dålig på sitt jobb. Är dock skyldig henne ett tack för att hon tog hand om min hund den kvällen.. Det blev polishandräckning till akuten och det var ingen fin upplevelse. De ringde på dörren och stod utanför i 20 min innan de hade ringt nån hos min hyersvärd som låste upp ytterdörren. Sen hade jag låst dörren till vardagsrummet och den dörren slog de sönder rutan på, låste upp och skrek åt mig att koppla hunden och hotade med att spraya mig när det tog 2 sekunder för mig att visa min hand. Ena polisen var typ från småland, 25-30 års åldern och riktigt hetsig och äcklig. De släpade ut mig till bilen utan skor och den hetsiga polisen satt bak med mig i bilen. De bojade mig mitt på motorvägen för att de trodde att jag försökte öppna dörren när jag bara rörde axeln. Äckelpolisen slog mig i ansiktet och tryckte ner mig i baksätet och sen på akuten så stod han och tittade på mig obehagligt och ´ucskade och befallde sköterskan att ringa efter vak på psyk.

PÅ akuten skulle kirurgen sy men hämtade ortopeden som ev ville operera. Han skulle återkomma morgonen efter till avd och kirurgen sydde. Sen sa ortopeden igen att det blir nog ingen operation. Det slutar inte blöda och jouren kommer och söker ortpeden men då var han på operation så hon pratade med en annan som inte ens kom och kollade. Jag ska till sjukgymnastiken på tisdag och få program för handen. Det gör så jävla ont i den och jag kan inte använda den länge innan fingrarna tappar styrka och motoriken försvinner helt typ 😦 Jag hoppas det går att fixa utan operation, för nu har de sagt att de inte ska operera och det är säkert för sent nu ändå. Jag måste också va försiktig med armen så inte muskeln slits av helt.

Jag fick komma hem redan i onsdags och då var mamma här med min hund. Hon åkte på fredagen och jag kände mig ensam och har haft mkt självskadetankar i helgen men har lyckats stå emot. Jag måste vänta till tisdag och se hur det blir med handen innan jag förstör min kropp ännu mer. Jag vill köpa fina, dyra rakblad. Jag är sjukt i huvudet.

ett helvete

I måndags tog jag en överdos och drack alkohol. Jag fick åka med ambulans i ilfart till akuta där jag fick dricka kol och bli ihopsydd, jag minns inget av det förutom när en sjuksköterska skulle rulla mig till hjärtintensiven och satte hjärtmonitorgrejen på min säng vid mina fötter. Jag vaknade på hjärtintensiven med syrgas och dropp, psyk kom och hämtade mig i rullstol och jag blev inlåst på avd. Jag skadade mig tisdag och onsdag sen satte de in extravak då risk inte räckte. Så jag hade extravak fram till måndag men lyckades ändå skada handen rejält medan en skötare bara tittade på typ. Jag önskar hon hade hindrat mig.. De röntgade men inga skelettskador och nu är handen bättre. När de tog bort vaket hade jag fått grejer hemifrån av en kompis och varken hon eller jag visste att det låg rakblad i neccessärren,. Jag hade redan tagit ett glas jag skulle skära mig med i duschen men tog rakblad istället. Blödde rejält, alltså REJÄLT och jag minns jag försökte kravla mig ur duschen men kom bara halvvägs. Personalen hittade mig efter en timme avsvimmad helt naken på golvet. De tejpade mig och satte tillbaka extravaket igen.
Mitt blodtryck sjönk och pulsen steg så de satte in ett konstigt dropp under natten. På morgonen tog de massa prover och sen tog de blodvärde och det låg på 43 så sjuksköterskan kom snabbt in och han och en skötare rullade mig i sängen till akuten där det blev mer prover och kirurgen sydde ihop mina sår sen gårdagen. Det bestämdes att jag skulle få blod och stanna på obs över natten för att kolla värde på morgonen och ev få mer blod. Nu ligger hb på 90 så jag behövde inget blod, men får absolut inte förlora mer. Läkarna sa att jag var nära på att ”stryka med” och undrade om jag gjorde det i suicidsyfte. ”Nej, inte egentligen” sa jag. Jag ville bara tömma mig på blod, fast då dör man ju..

Nu är all tillsyn borta för jag måste bevisa att jag klarar det så jag kan åka på permission på fredag. Jag ska känna efter om det känns bra att åka hem över helgen men jag tror inte det. För om jag skadar mig så får jag inte åka söderut i sverige för studiebesök med jobbet nästa vecka. Jag tror jag kommer skära mig ordentligt om jag åker hem över helgen, men jag får se hur det känns imorgon o fredag.

Just nu sitter jag i extravalets fåtölj, hoppas dom inte tar bort den haha så jag har något skönt att sitta nu. Jag mår mkt bättre idag än igår och klarar att sitta och ligga utan problem, blir dock väldigt trött av minsta lilla ansträngning men det kan bero på att jag ätit dåligt under en veckas tid och inte ätit något alls sen middagen igår då bara litegrann. Jag ska fixa lite dokument och så till jobbet på fredag, men först röka.

im back

Nu har jag inte skrivit på en månad, jag måste nog bli bättre på att skriva här. ni är ju ändå ett par stycken läsare, kul! Sen sist har det hänt en del grejer. Ett par allvarliga självskador där ett gick alldeles för långt och var under alkoholpåverkan. Muskeln skars nästan av men syddes ihop innan såret syddes ihop. Jag fick stanna på avdelningen men fick åka hem dagen efter (tack gode gud) om jag började med antabus igen, så det har jag gjort. En överdos slank in där nånstans också och hade kunnat sluta med döden om inte mamma ringt stödet som tog sig in i lägenheten och ringde ambulans. Det blev ett dygn på hjärtintensiven med vak och sen en natt på akutavdelningen med tjocka förband på armar och ben, sen vidare upp till min vanliga avdelning där jag är inskriven. Eftersom det varit en del självskador så har jag LPT kvar. Det löper ut i april och jag ska träffa läkaren igen i januari och eventuellt avslutar han tvångsvården då. På DBT går det ok, jag är jätteless på gruppen. Alla bara pratar känslor och har roligt samtidigt, gråter och missuppfattar alla uppgifter och är bara allmänt jobbiga att ha att göra med. Idag blev jag så less när de bara satt och berättade hur dåligt de mådde och att de behövde så mkt hjälp, sen började hon bredvid mig gråta och då fick jag nog. HÅLL ERA KÄNSLOR FÖR SIG SJÄLV känner jag, men så tänker tydligen ingen annan. Jag har blivit uppväxt med att man håller sånt för sig själv, ingen annan ska bry sig om hur man mår. Man ska inte lägga den bördan på andra.

Nu är det juletider och jag orkar ingenting. Jag vill inte fira med min syster för hon är sjuk i huvudet och jag kommer ha ihjäl henne om jag har otur. För hon är hemsk och provocera de och jävlig mot mamma och hennes sambo, jävla unge. 22 år och beter sig som en femåring. Så hittar jag ingen annanstans att sova så kommer jag fira jul själv. Vilket kommer sluta med att jag tar livet av mig för jag hatar att var ensam och vara ensam på julafton skulle döda mig bara det.

En i stödet ska sluta i januari. Han som blivit en av mina bästa vänner. Men han sa att det inte blir det sista jag ser av honom för han kommer komma och hänga och dricka kaffe ändå. Tack gode gud. Han hade gruvat sig länge för att berätta för mig och jag kunde knappt hålla tårarna tillbaka när han gjorde det, jag försökte spela oberörd men jag var nog genomskinligare än heligt vatten. Den dagen han jobbar hos mig sista gången kommer det inte gå, jag kommer inte kunna hålla mig. Det känns så tråkigt, han har trots allt varit hos mig flera kvällar i veckan i ganska precis 2 år.

Framöver har vi mkt på jobbet och jag har mycket inom vården också. Antabus och dbt tar upp hela mitt liv typ. På hälsocentralen är de dumma i huvudet och fattar inte att de måste komma ut då det är bokat för jag har inte tid att spendera hela jävla dagarna på hälsocentralen -.- AF räknar på lönebidrag och mest troligt skriver jag på anställningsavtalet på 50% i januari el februari. Mitt bostadstillägg ska räknas om nu när jag inte har en enda krona på sparkontot. Min ekonomi är körd, jag har nästan 20k i skulder till olika långivare. HELVETE. Mamma vet inget…

Jag har förberett mig länge på att behöva camshowa och har nu tagit tag i det. Bara det att de tyckte jag såg så ung ut så var tvungen att skicka in bild på mitt leg för att bevisa att jag är över 18.. Att se ut som 16 är sällan en fördel när man är 23.

svamp

Igår fick jag nåt fnatt och bestämde mig för att beställa diazepam och zolpidem för 5000kr på fredag då jag får aktivitetsersättningen, som tur var har jag ångrat mig och hoppas att jag inte ångrar mig igen.. Jag vill ju inte dö egentligen, men min ekonomiska situation är så himla stressig och jag får panik ibland. Jag kommer inte ha råd att betala alla räkningar denna månad och jag har kreditskulder upp till 10.000. ….. fan i helvete. Jag måste sälja allt jag äger typ.

I övrigt mår jag rätt bra. Jobbet går kanon och jag har tagit på mig extra ansvar inför den nya verksamheten vi ska öppna inom företaget. Imorgon är jag ledig från jobbet men tänkte skicka iväg ett mail till karln på kommunen ang hyra och bygglov och så ska jag ringa chefen på skolan där jag gått utbildning för att höra om eventuellt kontrakt och lite information om deras inköpsställen till djuren.

Jag dricker som en svamp iallafall. Har stannat hemma från jobbet flera förmiddagar för att jag varit lite bakis och alltid druckit en öl innan jag gått dit. Det är kaos. Jag är kaos. Jag måste typ börja med antabus igen. Jag tänkte att jag inte skulle gå på bolaget idag, men har bara två öl och en starkcider kvar och jag vill ha mer, jag är ju ledig imorgon. Men jag borde inte, fan att jag inte kan hålla mig nykter en enda jävla dag!! I söndags var bolaget stängt och jag drack nästan 10 öl på lördags under dagen och kvällen. Så jag fick dricka folköl. Jag var hos en gammal vän på ljusparty (partylite) och det var trevligt. Min farbrors fru var där (min farbror våldtog mig då jag var 14, han blev dömd och fick fängelse men fick komma ut tidigt, vi har ingen kontakt men självklart hälsar vi på  varandra när vi ses) och hon har gått in i väggen. Jag försökte småprata med henne men det var spänt. Dessutom är det spänt eftersom hennes man förgripit sig på mig. Jaj whatever. Nu måste jag gå till bolaget innan de stänger.

Men innan dess så vill jag berätta att jag  blir utskriven på måndag!!! Det har endast varit en självskada och det behövde bara tejpas. Jag bad stödet att inte ringa avdelningen och de sa att de ska de göra egentligen, men de tyckte att det inte var så farligt så de lät bli. TACK. Så vad avdelningen vet så har allt gått som det ska om inte bättre.

jag är inte alkoholist

Imorse när jag fick morgonmedicinerna så hade sjuksköterskestudenten med sig en ”shot” – antabus. Jag sa att jag inte kommer att ta den. Vid frukosten så kom en sjuksköterska med skiten igen men jag sa att jag inte skulle ta den och att jag skulle prata med läkaren.

Bara för att jag drack (något lite för mycket men) i fredags betyder inte att jag kommer dricka mig full igen och dricka så fort jag får chansen. I fredags så gjorde jag ett aktivt val – att dricka öl och ha en trevlig kväll. Jag köpte en cider och två starköl som jag drack, sen på festen så drack jag tre folköl. Jag fick en öl av en kille, men drack inte hela. Jag var alltså inte packad. Jag minns hela kvällen från början till slut. Jag VALDE att dricka den kvällen. Jag ville ha en sista utekväll för att känna hur det kändes, och det kändes inte så jättebra. Det var inte kul att vara full, jag kände att jag inte hade full kontroll och jag ville bara gå och sova för att skiten skulle gå över. Visst, jag hade en jättekul kväll, men känslorna bubblade upp till ytan och det var lite läskigt. Jag kommer inte att dricka så mycket igen, för det var obehagligt och jag fick inte ut något av det.

Jag vill kunna ta mig en öl eller två med en kompis en fredagkväll. Jag tycker om öl, vill jag bara ha smaken så kommer jag att dricka 3,5 eller alkoholfritt. Jag har under en period druckit nästan varje dag och varit så gott som ständigt påverkad, det var en hemskt tid och jag vill inte tillbaka dit. Jag är inte alkoholist, men jag har haft ett missbruk. Risken att jag tappar kontrollen en kväll finns såklart där, men jag kommer inte att utsätta mig för en sådan situation. Det måste läkaren förstå.

Jag skäms över att ta antabus. Dessutom ska jag eventuellt få övernattningsgäst i helgen i form av en gammal klasskompis och då vill jag kunna ta en öl eller ett glas vin med honom. Jag är också bjuden på en date där vi ska ta en drink och jag vill kunna göra det, dels för att jag inte vill verka onormal (vilket är helt sjukt att man ska behöva känna sig konstigt för att man inte dricker alkohol) och så tycker jag att det är trevligt.

Läkaren kommer säkert att bli lite irriterad och har jag otur så kommer han inte att låta mig åka på permission om jag inte tar antabus, men jag får se vad som händer. Jag måste ju få bevisa att jag inte kommer att dricka som en jävla alkis.