Dåligt

Det har varit dåligt senaste tiden. Var inlagd på psyk i två veckor, kom hem igår. Frivilligt inlagd! Terapeuten vågade inte släppa hem mig och jag gick med på att stanna ett tag. Påsken var jobbig, första gången jag inte var uppe i fjällen..

Nu är det åter till att kämpa mot boendestöd. Jag ska ringa avdelningen nu efter de haft lunch och kräva att läkaren säger till boendestöd att de ska lämna medicinerna i brevinkastet. Jag öppnar inte dörren för de jävlarna! De kan fara åt helvete. Ingen medicin Igårkväll, men lyckades sova bra ändå. Ingen medicin imorse så mår skit just nu, hjärnan fungerar inte. Orkar inte ens bädda sängen eller diska, bara sitter i soffan och kollar på TV4, typ våra bästa år eller nåt. Skit är det iaf.

Min terapeut och öppenvårdskontakt är lediga denna vecka så jag har INGEN att vända mig till. Som tur är har jag inte haft några självskadeimpulser eller suicidtankar sen jag blev utskriven. Men utan mediciner kommer de komma som ett brev på posten.. så det är bäst för läkaren att han pratar med boendestöd annars går det åt helvete.

Livet är pausat och jag vet inte ens om jag kan fortsätta min anställning på Samhall. Jag vet inte om jag ska börja plugga, gå tillbaka till aktivitetsersättning 100%, ha en annan anpassad anställning, slänga mig i sjön med sten i fickan eller flytta in i soffan och skaffa en kattlåda pt hunden och aldrig mer gå ut. Jag vet inte när jag för pengar, hur mycket jag får och vilka pengar jag får i fortsättningen. Jag vet INGENTING och jag känner mig så hopplös och liten. Jag är ingenting, det ska inte bli nåt av mig helt enkelt. Traumabehandlingen blir inget av, jag är för instabil för det. Vi gick för fort fram.

Nu ska jag ta en cigg och dricka pepsi max, sen vila lite innan jag ringer avd. Mamma är orolig för att jag inte tar emot medicinerna och jag känner att jag måste försöka lösa det här på ett bra sätt för att inte göra henne ledsen och för att jag inte ska bli psykotisk igen

Annonser

Lösenordsskyddad: Fucka upp

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Orkar inte

Igår skar jag mig djupt och sökte själv till akuten. Det krävdes för mycket bedövning och man får inte ge hur mkt lokalbedövning som helst så de beslutade att söva ner mig och stapla ihop alla sår på armar och ben. Jag vet inte hur lång tid det tog men efter jag vaknat fick jag åka med väktareskort till psykiatrin där jag stannade till morgonen. Pratade med läkaren, sa det de ville höra och fick gå hem. Jag ångrar det nu. Jag vet att det bära vore att gå med på att bli inlagd ett tag, men alltså jag har mycket ansvar och press i livet och kan inte bara släppa det för då rasar allt. Det kommer att rasa förr eller senare ändå om jag fortsätter köra på det här viset. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag struntade k terapin idag men imorgon förmiddag har jag ett viktigt möte med chefen och på fredag fyller jag år vilket jag HATAR och mamma stannar över helgen. Alltså måste jag hålla ihop, jag MÅSTE. Jag vill bara gräva en grop och lägga mig där och dö men jag kan inte. Jag har min hund. Det är honom jag lever för, han är mitt allt och jag är hans allt. Jag kan inte lämna honom ensam i den här världen, jag vet att han skulle få det ganska bra ändå men NEJ jag har inte hjärta att lämna honom. Jag vill inte lämna honom, jag älskar honom över allt annat och utan honom hade jag varit död för längesen. Han har räddat mig otaliga gånger och jag mår så jävla dåligt över att jag ställer till med såna här saker och han blir lidande. Han är så tålmodig och snäll, jag förtjänar inte det.

Nytt rekord

3 månader sen jag skrev!

Det har varit rätt lugnt senaste tiden. Jobbet har gått.. sådär. Mestadels klarar jag av dagarna men har varit borta i perioder pga anledningar. Var 106 dagar självskadefri men det gick åt helvete i onsdags, skar mig även igår och vill så gärna göra mer. Djupare, mer blod. Men jag försöker stå emot även fast jag vet att jag inte kommer orka så länge till. Bättre att dra ut på det. Försöker motivera med att jag har massor med tider inplanerade i veckan och skär jag mig o åker till akuten riskerar jag att bli inlåst på psyk.

Just nu kan jag verkligen inte tänka på annat än självskada, det går runt runt i huvudet. Det har varit i min hjärna konstant sen i onsdags då jag bara skar små sår som inte var jättestora så de hade gått att tejpa. Jag var på akuten men de sket fullständigt i mig, efter 8 timmar hade de ropat upp mig men jag gick efter 4. Jag skämdes över mig själv, att jag kom tid och tog deras tid mär andra människor var sjuka eller skadade ”på riktigt”. Jag sprang gråtandes därifrån, hem och dagen efter ringde jag HC som hjälpte mig. Men innan jag gick dit skar jag mig igen och det behövde sys, en läkare på HC var snäll och tog sig tid till det. Det blev bara 7 stygn så det gick fort.

Men nu tänker jag bara på att jag vill ha fler, skära djupare, blöda mer. Jag är så jävla sjuk i huvudet. Men som sagt jag kan inte bli inlagd nu och de flesta läkare vet att när jag börjat självskada är det svårt att sluta. Vill bara ha mer och mer och det blir allt farligare. Fan också

Två månader sen igen

Nu är det två månader sen jag skrev igen.. måste komma ihåg bloggen oftare.

Det har varit ganska jobbigt då och då, jag klarade 98 dagar självskadefri och jag är glad ändå. Det har varit en period med mkt självskada men nu är det ca en vecka sen sist. Det blev en tur med ambulansen en av gångerna för jag fick inte till att stoppa blödningarna själv. Det var två killar från min förra ort som precis hade lämnat en patient och fick åka på mitt ärende då alla ambulanser i stan var upptagna. Det var skönt för jag har träffat dem ett PR gånger förut, och jag fick sitta i ambulansen! Det känns så ovärdigt att ligga tycker jag.. man känner sig så tillintetgjord? Av nån anledning haha. Eftersom min ansvariga dsk inte har koll (vet hen ens att jag finns?) så gjorde jag hens jobb och tog mina stygn själv. 50 st och några madrasstygn som gör så jävla ont att ta bort.. men det gick bra, jag har tejpat och lagt om så det får läka ifred.

Imorgon onsdag kl 9 ska jag på möte med en arbetsgivare 🙂 det är ett företag som hjälper människor ut i arbetslivet, jag kanske går in mer på det senare. Just nu skäms jag lite över det.. obefogad och dömande skam. Dumt. Men men. Jag kommer jobba 50% och behöver ansöka om förlängd aktivitetsersättning då det går ut i februari, men jag är osäker på om jag ska söka 100% och ha vilande 50% eller söka 50% bara. Får se vad min kontakt på försäkringskassan säger efter mötet imorgon.

Min ekonomi är kaos.. verkligen KAOS. Jag har sagt upp min gode man för jag klarar inte av att någon annan ska ha kontroll över mina pengar och jag inte ens vet vad jag får för post. Jag ska istället hitta någon som kan hjälpa mig att göra och följa en budget, en som jag litar på. För min gode man gjorde fel redan från början, och jag har svårt att lita på människor och mitt förtroende för honom försvann på en gång.

Men annars rullar vardagen på. Jag har kommit tillrätta i min nya lägenhet och jag och min hund trivs väldigt bra 🙂 jag har ett par destruktiva relationer att avsluta och har i hemuppgift till nästa individualsession att skriva ett manus för att avsluta relationer. Jag måste få bort de här personerna ur mitt liv, de drar bara ner mig och vissa även sig själva i och med att de har kontakt med mig.. inte för att just det är mitt problem men, ändå inte så kul.

Jag är 3 mån drogfri. Alkohol dricker jag ibland, inte alls som förut. Tar antabus men hoppar över den ibland för att kunna ta mig ett glas vin eller en öl (eller tre).

Framöver ska jag försöka komma ihåg att blogga minst en gång i veckan iaf!

Längesen jag skrev

Hej allihop!

Nu är det typ 2 månader sen jag skrev sist. OTROLIGT mycket har hänt, mycket positivt. 

Jag har varit självskadefri i 67 dagar idag! Önskan och tankarna på att skada mig har bara försvunnit, jag vet inte hur det gått till men jag är jävligt glad. Jag vill inte skära mig längre, jag behöver inte det! Jag har även äntligen fått en god man, vi väntar på att tingsrätten ska ta beslut innan han kan börja. Så skönt att få hjälp med det ekonomiska, för det funkar inte alltså.. 

Och så har jag fått en ny lägenhet!! Det är jag så himla glad för. Min anställning på jobbet gick ut den 31 augusti, och jag kommer inte att gå tillbaka dit något mer. Jag jobbar inte gratis, dessutom är företaget dödsdömt.. Jag ska börja plugga in matte 2, det är jag nervös inför och hoppar fram och tillbaka mellan att se fram emot det och att vilja hoppa ur för jag kommer inte klara av det. Jag har inte behövt vara på avdelningen på exakt (på dagen!) 2 månader. Mitt LPT går ut i oktober och jag är ganska säker på att de inte kommer eller ens kan förlänga 🙂 så jag kommer bli fri!

Jag är snart klar med fas 1 i DBTn. Eventuellt kommer jag behöva byta terapeut då, då min nuvarande ska börja jobba 60% med ett projekt och kanske det räcker så hon kan vara på dbt teamet 40%. Men det vet vi inte än. Det känns ok om det skulle bli så att jag får byta iallafall, får ju välja vem jag vill ha också haha. 

Jag har begärt ut handlingar från hovrätten och tingsrätten från den våldtäkt jag blev utsatt för av en nära släkting 2008. Jag har typ förträngt allt, och det var bra att jag läste igenom händelseförloppet. Det känns som att jag fått tillbaka en liten del av mig själv. Dessutom var det inte alls så jobbigt som jag trodde att läsa det. 

En lite dålig sak är att maten har börjat krångla. Jag äter alldeles för lite och psykiatrin håller koll på min vikt. Jag har haft anorexi, men det var typ 4-5 år sedan. Det finns lixom i bakhuvudet, men jag ska inte falla mer i det träsket igen. Aldrig! 

Jag har börjat umgås mer med vänner. Vuxna, ”normala”, trevliga vänner som vill göra vanliga saker istället för att bara supa, knarka och hitta på djävulskap. 

Det är höst, vilket är min favoritårstid 🙂 tända ljus, mys under filt framför en film med en kopp té och typ 4 satsumas. 

Jag har också slutat med all neuroleptika. Risperidon är utsatt och jag känner mig mindre ”dimmig”, korkad och trött. Dock har jag svårt att somna på kvällarna. 

Jag har också bestämt mig för att sluta med droger. Än så länge tar jag Antabus och jag kan inte hantera att dricka alkohol just nu, så det kommer jag fortsätta med även om LPT går ut och det inte längre är ett krav för permission. För jag behöver ha Antabus. 

Jag har också bestämt att jag ska undvika destruktiva relationer. Alla mina ”pundarvänner” kommer jag sluta umgås med. När de är rena får de gärna höra av sig. Jag vill inte vara i den världen. Även andra destruktiva relationer har jag avslutat. Personer som sänker min livskvalitet på något sätt. 

Jag mår så bra nu för tiden. Dock hände allt ovan på en gång, så det har varit stressigt men jag har kunnat hantera det bra. För ett år sedan hade jag tagit livet av mig, eller åtminstone försökt. Jag är stolt över mig själv! 

Medicinmiss IGEN (en enda lång rant) 

ALLTSÅ DET DÄR JÄVLA PO-STÖDET 😡😭LÅNG jävla rant! Igår sa jag till personalen att de skulle komma så fort som möjligt efter de börjat (7.00) för jag skulle åka o jobba 7.30, ingen kom och jag var tvungen att gå ut till bilen. Städade på jobbet och jag hade glömt bort hur det är att inte ta Elvanse och vilka äckliga ”utsättningssymptom” eller vad man kan kalla det när man missar EN ENDA dos venlafaxine. Klockan blev 10 och jag kunde knappt stå upp och ingen hade ens hört av sig??? Så jag smsade o frågade om det ens var någon där, då fick jag svar att det blivit ”nån miss” och att det inte ens hade varit personal på morgonen!! Alltså är det inte bara jag som blev lidande utan resten av alla som har po-gruppen som stöd! Jag svarade med hur jävla viktigt det är att jag får mina mediciner. Jag HATAR att behöva vara beroende av andra, särskilt folk som fan inte kan sköta sina jobb! Jag var en bit utanför stan men de kom o levererade medicinen o bara låtsades som att det inte var nån större grej ”ja det blev lite tokigt hehe men sånt kan hända, det blev så nu” FUCK YOU det här är en allvarlig avvikelse och jag har kontaktat ansvarig på kommunen. Det här är inte första gången det är strul med medicinerna, jag kan ju fan inte lita på dem och de hanterar en stor del av det jag behöver för att fungera!  

Fyfan jag är så arg och besviken, känner mig hjälplös och tillintetgjord. Hoppas ansvariga på kommunen ringer upp mig imorgon så ska hon få höra vilken slarvig, oorganiserad och flamsig grupp de har satt ihop för att stötta oss med psykisk ohälsa! Det enda bra är att alla är behandlingspedagoger och har mycket personlighet, men det praktiska verkar de inte kunna hantera. 

Jag ska ringa min läkare imorgon och kräva att jag får ha mina mediciner själv. Jag kan ju inte lita på NÅN när det gäller dem!!! De stödet jag hade först, Privata hemtjänsten (änglar) valde jag av en anledning – de är (var) BÄST.  Det visste kommunen också, men ändå sa dem upp avtalet med dem. Kommunen har förlorat så mycket pengar och behövt anställa extra personal med utbildning som fått ännu fler arbetsuppgifter för nu finns ju inte den privata regin. Kommunala var ju tvungen att ta privatas kunder (ingen av oss ville det, men de flesta äldre är ju tvungna då det inte fanns nåt annat alternativ för dem) 

Ikväll ska jag ha medicinen för imorgon själv. Kommunhelvetet har sabbat för sig själva och för MIG. Det här ska de få fan för. 


Btw fick jag komma hem i måndags även fast jag självskadade på lördagen. Kukläkaren S är en idiot som jag (och några fler pat) ska anmäla. Läkaren P på min hemavdelning är vettig o han känner mig o litar på mig. 

Trigger varning blod

Hamnade på psykiatrin i onsdags, eller om det var torsdag.. minns ärligt talat inte. Skar mig ”allvarligt” enligt läkarna o fick efter flera timmar på akuten följa med väktare till akutavdelningen kl 1 på natten.. jag var tvungen att stanna. Läkaren sa till tidigast måndag, men idag frågade han om jag ville åka hem redan idag el imorgon vilket jag gladeligen svarade ja på. Jag trodde det skulle bli idag men det blev inte så, så jag var ganska besviken där ett tag. 

Kvällen efter jag kom så tog jag en liten överdos xanor.. hade med mig några så tog 6 st och var så dum att jag berättade för en sjuksköterska som också är färdighetstränare när hon kom in på rummet. De tog blodtryck o puls flera gånger under natten men som tur var var det ingen som bråkade med mig om det. Skönt att de inte tog det så allvarligt!!

Just precis i detta nu är jag så in åt helvete triggad efter jag kollade igenom gamla bilder, dök upp en bild med två stora blodpölar på golvet och det sa pang i hjärnan. Adrenalinpåslag och jag skakar i hela kroppen, vill bara skära upp vener o kärl o allt som är min kropp och se blodet rinna ner till en stor pöl på golvet. Fan jag blir helt hysterisk när jag tänker på det. Jag är på avdelningen och har ingenting att skada mig med vilket jag ändå är glad över. För hade jag haft något vasst nu hade det slutat helt åt helvete alltså, för det är så extremt jag känner just nu. 

Går det inte över snart måste jag ringa på personalen, för jag vill verkligen inte ställa till med kaos nu. FAN mutt hjärta slår ur bröstet snart. Så skönt att få skriva av sig lite. 

Vad gör man när man är tillfreds? Får man vara tillfreds?

Idag har jag städat. Även på balkongen och där är det mysigt numera. Min hund har hittat ny favoritplats under stolen. Jag har satt upp insektsnät så jag kan ha balkongdörren öppen utan att jävla bromsar och annat tull ska ta över min lägenhet. Jag mår bra av att städa, att ha det rent och fint omkring mig är oerhört viktigt för mig. Oreda, smutsiga golv och oorganiserade skåp stressar mig och jag är _extremt_ stresskänslig. Nu när det är städat och fint och jag är nyduschad, lagomt trött och fräsch så sitter jag ändå här och längtar efter rakbladet mot min hud. Jag längtar efter blodet. Vill känna svagheten, yrseln, andnöden och illamåendet av blodförlusten. Jag vill se mitt fett, mina muskler. Jag vill känna allting pulsera och bara tömma mig på blod. Men jag vill inte dö.

Det är läskigt att må bra, det är helt nytt för mig. Jag är en sån som inte kan hantera någon känsla alls, jag blir rädd för mig själv när jag är glad. ”Får du vara det?” säger terapeuten, nej det får jag inte. Men jag önskar att jag fick, för mig själv. Att jag tillät mig själv att få känna sig nöjd, glad och stolt. Men det går inte, jag måste sabotera för mig själv hela tiden. ”Det är rätt vanligt”, säger terapeuten. Ok, enda bra med det är ju att jag räknas som ”vanlig” i åtminstone ett sammanhang.

Jag har det alltid rent och städat omkring mig. Jag mår dåligt av oreda. Enligt en psykolog så vill jag ha så organiserat, rent och städat omkring mig för att jag på insidan bara är kaos. Ett sätt för mig att ta kontroll, att utöva mitt kontrollbehov på. Så kanske det är, det låter som att det kan stämma ganska bra. För jag är kaos. Jag är som sagt extremt stresskänslig och vet om det, jag kan bli psykotisk av för mycket stress. Dissocierar rätt ofta men var längesen jag fick psykos nu. Jag städar för att det ger mig lugn, jag blir lugn av att städa. Jag mår bra av att städa. Många tycker jag är ”pedantisk” och har ”städmani”, men det är ett sätt för mig att hantera stress och press och fortsätta ha ett någorlunda balanserat liv.

Men nu sitter jag här i min rena fina lägenhet. Alla kartonger kastade, balkongen är fin, golven rena, disken diskad, garderoben rensad, badrumsskåpen sorterade, tvätten sorterad, ren tvätt vikt. Allt är klart, jag kan inte göra så mkt mer. Vad gör man då? Vad gör man när man inte städar? Det är det jag gör på fritiden, jag städar. För att hålla reda på allt kaos. Men vad gör man när man inte städar? Vad gör man när allt är rent och fint? När det grundläggande för att må bra är klart och i ordning, vad gör man då? Hur lever man livet? Vad gör man när man lever?

Jag vill inte skada mig. Inte idag. Vill jag fortfarande göra det imorgon så gör jag det. Jag vet hur det slutar. Igår mitt i natten bankade det på dörren ”polisen kommer och hämtar dig snart” men jag talade mig ur det. För jag hade inte gjort någonting, och vad de vet hade jag inte tänkt göra något heller. Så jag sa som det var (men undanhöll det mesta) och lugnade alla, jag behövde inte tas in igen. Men det kanske hade varit bra om det skett, för jag är inte stabil. Jag är på bristningsgränsen, även fast jag gjort det så bra som möjligt. Jag har städat. Handlat saker jag inte är rädd för att äta, ätit och tagit antabus så jag inte kan dricka. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Och det var längesen jag skrev här nu, och för mighjälper det att skriva av sig. Nu har jag gjort det.

Vad ska jag göra nu då?

Jag vill vara normal

Idag är det student i min stad. Jag bor utanför och har hållit mig ifrån själva stan och alla festligheter. 

Jag har inga ”vanliga” kompisar. Jag vill också bli bjuden på fest och gå ut med kompisar. Såna som inte är missbrukare, destruktivt lagda eller ute efter att utnyttja mig på olika sätt. Jag vill kunna hantera alkohol, jag vill inte ta droger egentligen.

Jag vill baa vara Normal. Passa in och inte vara en börda i samhället, leva på bidrag (fast nu har jag anställning på 25%!!!! Sen juni). Jag vill inte vara tvungen att ha personal som delar min medicin, fan jag vill inte ens behöva ta mediciner. Jag vill ha en stabil ekonomi som jag kan sköta själv. Jag vill få må bra och kunna njuta av mitt liv. Jag vill aldrig mer vara inlagd på sjukhus. Jag vill inte ha LPT. Jag vill inte vara sjuk. Jag vill kunna sköta min vardag själv, jag vill kunna överleva själv. Klara mig själv. Jag vill ha ett socialt umgänge. Jag vill kunna bjuda hem kompisar på middag, de jag har nu vill bara supa och knarka. Knulla och ställa till med sattyg också.

Jag vill ha ett Svensson liv. Eller vill jg verkligen det? Jag vill kunna leva och stå för det jg gör. Jg vill inte behöva ljuga för nya människor för att jag är rädd att de ska ta avstånd pga den jag är och hur mitt liv ser ut. Jag vill bara vara normal, som vem som helst